Göteborgsposten – 3 maj 1866, sida 1

betraktade guldstyckena som tycktes småle mot honom. Solen lyste in genom fönstret och kastade på dem sin glans. Men kardinalen som i detta ögonblick hade goda skill att misstro alla menniskor och som följaktligen hade alla sina verktyg i rörelse erfor snart att Renaud hade aflägsnat sig och att en betjent från hertigen af Anjou fört till honom femhundra pistoler å sin herres vägnar. Straxt efter det betjenten lemnat den unge officern kom eu af kardinalens tjensteandar och gjorde sina förfrågningar. Betjenten trodde sig ej komprometera någon genom att säga sanningen. Då Richelieu erfor denna sista detalj, stampade han i golfvet af vrede. — Skall jag alltid finna denne yngling i vägen för mig? Han är öfverallt! I Bourgogne ... i Fleury . på vägen till Tours ... I går hjelpte han Chalais på flykten, och i dag ... hvart bar han tagit vägen? Ah! utropade han, mitt tålamod ger vika slutligen, och om han är oförbätterlig ... Denna fras som ej fullbordades var hotande nog då en sådan man uttalade den som Richelieu. — Hvad skall han uträtta? frågade han inom sig. Gaston har helt säkert ej uppdragit någon vanlig beskickning åt honom ... Hvad kan det vara? ... Jag måste veta det ... men på hvad sätt? ... I samma ögonklick öppnades dörren och en betjent anmälte herr de Valencå. — Låt honom komma in! befallde kardinalen. Grefven inträdde åtföljd af sin dotter.