Göteborgsposten – 3 maj 1866, sida 1

att de, vill Gud, före riksdagens slut, för att tala i gamle Argus stil, böra anlägga peruker, eller åtminstone när den kallare årstiden inträffar. Nå väl — bevillningsutskottet, der trih. v. Schulzenheim ofta fungerat som ordförande och derföre kallar det mitt utskott, har antagligen af artighet för de begge friherrne uppfört artikeln ÅIlår, andra slag, ej specificerade, således ätven peruker, till tulltri införsel. Deremot hade de alls intet att invända. Då punkten föredrogs iakttogo de en orubblig tystnad. En granne till dem, som fattade ögonblickets djupa betydelse, sade dock: pass opp! Man skrattade — och klubban föll. Man finner således att dessa begge Catoner också ha en svag sida. Frih. v. Schulzenheim hade dock högtidligt lotvat att taga tullfrågan vid hornen. Dessa hafva ju sin plats invid hårfästet? Presterna äro ej litet generade af att hafva i tullfrågorna förfarit lika med bondeståndet, och bondgubbarne småskämmas, såvidt de förmå, att ha blifvit kraftigast understödda af det stånd, som de djupast missakta. Men å ömse sidor torde de likvisst trösta sig med det gamla ordspråket: små chikaner får man tåla, blott man vinner i hufvudsaken. Det är dock fara värdt att äfven denna tröst blir af kort varaktighet. Statsutskottet har, som ni kanske observerat, tillstyrkt 30,000 rdr för att för statens räkning en afgjutning i brons må åstadkommas af Molins Bältespännare. Det är ej mer än staten värdigt att ullegna sig ett sädant mästerstycke, skall ni säga. Ja, visserligen, och såsom en bekrättelse derpå vill jag med nöje anföra, att den annars så sparsamme hr L. J. Hierta röstade för anslaget. Man kan till och med säga, att hr Hiertas röst i utskottet gjorde slag i saken, ty bifallet lemnades på en rösts öfvervigt. Jag vill dock ej hålla något vad om att anslaget bifalles at ständerna, ty de äro visserligen ofta sjelfve konstidkare, men på ett alldeles rasande sätt. Om lyckan varit hr Molin blid, så skulle han redan kunnat njuta den glädjen att se sina Bältespännare i marmor. En härvarande konstälskare gjorde nemligen en beställning deraf och hr Molin gick i förtattning om att i Italien reqvirera ett passande marmorblock, som på stället skulle tillhuggits. Men så kom konstälskaren i så stort penningebetryck, att beställningen förföll, och vi ha just icke många mecenater, som ej föredraga att hellre göra sina kapitaler räntebärande. En ung svensk af mina bekanta har nyligen på ett litet ryck varit i Paris. Han lyckades att få höra och se Christina Nilsson uppträda i ÅMartha. Han är nästan pinkär — man blir det så lätt vid 23 år, och parisarne äro det äfven vid olika åldrar. De beundra hennes Åobeskrifligt täcka leende fullt så mycket som hennes röst. Den unge svensken besökte henne dagen efter, gjorde sin uppvaktning förstås, blef då hjertevänligt mottagen, derföre att han var svensk, sade hon, derföre att han talade svenska och derföre att han skulle hemföra helsningar till hela Sverige. Uppdraget är svårt att utföra, men då man är 23 år och mycket kär lofvar man så lätt mer än man kan hålla. Med ångbåtarne anlända redan en mängd årar och collies till Industriexpositionen. Vid skeppsbron ser man dessutom väldiga staplar bildade af champagnelådor, som äfven af våra tosterlandsvänner — framförallt af den stora irman Klink, Schultz, Snobb C:i — beskådas med lystna blickar. Till den stora allmänhetens beqvämlighet äro både halfoch lwart-buteljer innehållande den ljufva nektarn nförskrifna. Man motser för öfrigt med stor ingslan höga pris på lefnadsmedlen då de 30,000 resande anlända, hvilka man antager blifva utrustade med lika god kassa som matlust. Genom rådhusrättens beslut är det afsjordt att nitroglycerinen eller sprängoljan itven får tillverkas af andra än nitroglycerinbolaget, som ansåg sig derpå ega patent. Jag har hört jurister påstå med en sällspord enig— ö