Göteborgsposten – 24 april 1866, sida 1

——— ?— ———— en ovilja och opposition, som tyckas förutspå detsamma ett vidrigt öde. Ingen kan säga, att engelsmannen icke fäster stor vigt vid sin personliga frihet; han betraktar ock HabeasCorpus-akten som sin trämsta lag. En till det yttersta utvecklad personlig sjelfbestämning är tillochmed en för engelsmannen utmärkande egenskap, och alla folk se derför äfven på Englands institutioner i detta fall såsom ett mönster. Oaktadt detta höga uppskattande af personligheten och dennas omgifvande med alla säkerhetsmedel mot tvångsmaktens inskränkande påtryck, har engelsmunnen likval icke fruktat att införa lottningssystemet till en, viss lindrig mån i sitt försvarsväsen. Förf. säger: Det finnes ett band mellan soldaterna och de trivilliga, och detta är the milice. Milisen är en krigsstyrka, som bildar sig isynnerhet i landsorterna till det inre Englands försvar. Hon rekryteras likasom armeen ester frihetens grundsats. En parlamentsakt af år 1852 har stadgat, att hvarje i milisen en rollerad man skall under namn af bountes (värfningspenningar) erhålla en summa af sex pund sterling. Skulle emellertid de frivilligt enrollerades antal icke befinnas tillräckligt i ett distrikt, kan staten tillämpa ett slags utskritning genom lottning bland den manliga befolkningen från 18 till 35 års ålder. Behöfver jag tillägga, att regeringen sedan lång tid tillbaka afbållit sig från att här begagna sig af dena rätt, som lagen i detta afseende smedgifver? ... Om jag rätt fattat ministern id, är hans mening att i milisen, reorganiserad på en ny grundval, intaga en samhällsklass, som blifvit stående utom skarpskytterörelsen, och hvars medlemmar genom sitt lefnadssätt mer än andra närma sig till soldatens seder och stallning. Det är naturligt, att, i samma mån skarpskytterörelsen utvidgar sig och ger mer och mer betryggad säkerhet, äfven milisen blir mindre behöflig. Men alldenstund de frivilliga skarpskyttekårerna möjligen kunna, sedan deras orsak aflägsnats: fruktan för flentligt anfall, minskas och återfalla till sitt förra intet, behöfver regeringen lagens tillåtelse att i reserv hafva ett annat bundet försvar organiseradt bredvid den stående armåben, och detta är milisen. Från denna vill man gerna ba bort lottningsprincipen och lemna i stället hög sold, men måste dock för säkerhetens skull behålla den, tills en gång de frivilligas stora mål nåtts, hvilket af förf. sålunda betecknas: :Andamålet är att af hvarje man göra en soldat till landets försvar, och man hoppas att den tid skall komma, då det skall blifva en skam för hvarje Britt att icke förstå handtera vapen. Förf. framställer till slut den af svar åtföljda frågan: Ivilken är nu skarpskyttarnes verkliga ställning till staten och hvilka äro de pligter de iklåda sig? I fredstid bilda de en från den reguliera armen helt och hållet skiljd styrka. Fastän bildad under vissa förbehåll och fästad vid staten med vissa band, ir inrättningen dock oberoende. Man kunde inse henne som ett slags försäkrings-sällskap not fiendtligt infall. Medlemmarne af denna veväpnade association förlora ingenting af sin ndividnalitet, då de ställa sig under det foslerländska försvarets fana. De kunna tillychmed draga sig tillbaka, efter att derom na tillsagt fjorton dagar förut. Engelsmänhens ideal är att ha en armå af soldater på samma gång disciplinerade och fria. Ett uppffrande at kraft utan organisation och utan system skulle utan tvitvel mer tjena till att ingifva exempel på nederlag än att förekomma det; också yrka rörelsens hufvudmän på en insigtsfull lydnad, som är mycket skiljd från den blott passiva lydnaden. Disciplinen har här till stöd pligtkänslan och sosterlandskärleken. Blott i händelse at fientligt infall! utgöra skarpskyttarne en del af den regullera armåen, äro underkastade krigslagarne och bli behandlade som soldater. Men äfven i