Göteborgsposten – 24 april 1866, sida 1

— Jag antager tillbudet, men icke för mig utan föt min ... vän som är något trött. — Marguerite! U p hustru! rovade Stanislas. Hon hade redan stigit upp och bört detta samtal Hon tände på en lampa, bjöd sina gäster mat och dryck hvilket dock hertiginnan afböjde; derefter drogo sig man och hustru tillbaka. Renaud och hertiginnan de Chevreuse blefvo allena. lEtt.r en minuts txystnad utbrast hertiginnan i et hjertligt skratt. Renaud betraktade henne med förvåning — Hvad ger anledning till er utomordentliga glädtighet? frågade han små!cende. — Vår egendomliga belägenhet. Hvad tror ni mar skulle man säga vid hofvet om visste att jag är ensan med er i ett rum klockan två på morgonen? — Verlden är full af löjliga fördomar, madame. — Nå men hvad skola vi göra för att fördrifva ti den? Hvad parti skola vi taga? — Om ni behagar kasta er på sängen och ej bry er om mig, skull jag vaka öfver er. — En vacker skyddsengel, minsann! tjugofem år. Betyder ingenting, den förskräckliga hästen har uttröttat mig rysligt, jag vill toaga en eller två timmars hvila. Hon kastade sig på sängen och insomnade lika lugnt som om hon legat i det vackraste rummet af sitt präktiga palats. Efter en timmas förlopp klappade Stanislas på dörren och Renaud skyndade sig att öppna för honom. — Monseigneur, sade han, då jag var på vinden fick