Göteborgsposten – 24 april 1866, sida 1

— Men skall man öppna porten för oss? — Dertill fordras blott att vi uppgifva namnet Pardaillan, det garanterar jag er. — Låtom oss gå då! sade den unga qvinnan glädtigt. De gjorde en omväg tillbaka och varseblefvo efter tio minuters förlopp ett enstaka beläget hemman ungefär på en lieuces afstånd från staden. De styrde sina steg åt detta håll. Då de hunnit fram, bultade Renaud beslutsamt på porten och väntade. — IIvem der? frågade en sträf röst. — Jag, Renaud de Pardaillan, svarade gardeslöjtnanten. Riglarne vredos genast om, porten öppnades och en man syntes på tröskeln. — Ni, min gode herre, ni här vid en dylik timma! utbrast han. — Ja, min stackars Stanislas; jag, och .... en vän. — Stig in monseigneur; men hvarlöre är ni icke i staden? s — Det blefve för långt att förklara dig. Kan du gifva mig härberge öfver natten? — I natt och andra nätter är jag till er tjenst, monseigneur. Jag har blott ett rum, det tillhör er; tag det, se här är det. — Och du och din hustru? — Åh, vi gå upp på vinden; det är ej första gången, ni vet det nog.