Göteborgsposten – 23 april 1866, sida 1

Den 22 April. I går således randades den stora och efterlängtade dagen, då protektionisterna i de respektive rikstånden skulle börja kampera för ett ä-ä-ä-älskadt fosterlands rä-ä-äddning medelst skyddstullar på lifsmedel. Under de väldiga anfallen på regeringen, finansministern och trihandelssystemet, hvilka gjordes i de tre stånden — i borgareståndet höjde sig endast en enda, ganska svag stämma i protektionistisk syftning — under dessa anfall, i hvilka egennyttans evangelium predikades, erinrades jag lifligt om Thorilds ord: ryta kan en best, skria kan en åsna, råma kan fänaden, hvilket vill säga att allt det väder, som kan komma ur det största vilddjursgap, bevisar intet mer, än att det var ett fanders stort gap hvarur det kom. Detta citat torde ni benäget anse som prolog till referatet af debatten i tullfrågan. Vid pleni början på riddarhuset voro omkring 160 ledamöter tillsbädes. På åhörareläktaren syntes, jemte åtskiliga damer från den högre societeten, grosshandlaren Wallenberg och bevillningsutskottets sekreterare departementschefen Ljungstedt, hofstallmästaren Boij m. fl. ; Hvar och en som anlände riktade sin blick genast på den plats som frih. Gripenstedt bör intaga — den stod tom, till stor glädje för hans motståndare. Nära intill nämnde plats sutto friherrarne Klinkowström och Schultzenheim, längre upp frih. Sprengtporten — de tre Lille facietarne i protektioniststriden. Grefve Henning Hamilton har på sista tiden blifvit mera rörlig: han går mera obesväradt, han haltar nästan alls icke längre, han har nästan blifvit en liten smula fet — och man kan således vara frestad på samma företeelse tillämpa Ludvig Filips fråga, då Taleyrand efter en ötvervunnen sjukdom berättades ha blifvit fet — hvad kan hans afsigt vara dermed? — Grefve Hamilton samtalade förtroligt nedlätande med ett stort antal ledamöter. Ivad kunde meningen vara dermed; Första dusten uppkom, då en punkt i utskottets betänkande upplästes, hvari utskottet atstyrkte två väckta motioner att 1854 eller 1863 årens tulltaxor, men med nödiga modifikationer, skulle antagas. Jag behöfver ej säga att friherrarne Klinkowström och v. Schulzenheim, strängt klandrande utskottets afstyrkan, plaiderade för differential-tullars införande. Den förre ville, misströstande om att adeln skulle godkänna motionerna, lägga punkten med ogillande till handlingarne. Den senare förmälte sig skola vilja yrka detsamma, om han ej visste att landtmarskalken icke derpå skulle göra proposition. Han förklarade sig skola med all möjlig grannlagenhet yttra sig dels för att få rättvisa af huset, dels för att ej utsätta sig för en tillrättavisning i tidningarne af bevillningsutskottets tjenstemän — (denna pik var riktad mot sekreteraren Ljungstedt, som en gång förut temligen hårdhändt men befogadt tillrättavisat friherren). Då denna tirad yttrades, riktades mångas blickar på hr Ljungstedt, som satt på åhörareläktaren. Han småskrattade — och hans granne sade: rprosit I För öfrigt kallade friherren alltjemt bevillningsutskottet — emitt utskott — frasen tog sig rätt roligt ut, särdeles då han derjemte strängt apostroferade denna sin egendom. ÅÄfven frih. Sprengtporten försökte visa att differential-tullar voro förenliga med franska traktaten, och hr Ramsay likaså: den förre talade med den humanitet som han alltid iakttager, den senares bemödande syntes egentligen gå at på att visa sin tillvaro och hvad han kunnat blitva på huset i en framtid, om ej det örargliga representationsförslaget hade an