Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

— —— —— laren ville bifalla anslaget men ogilla sknidsättningen. Hr Carlen — som ej sitter i statsutskottet — började med att strängt klandra utskottets svaghet, erinrade derefter att rikets ständer ej ega benådningsrätten, hvilken är konungen ensamt förbehållen, men tillegnade sig en bit af denna benådningsrätt för tillfället och biföll anslaget, dock med blödande hjerta (stor geste och ett vackert tonfall !). Hr Ljungberg var mycket sträng, som alltid, mycket hushållsaktig som alltid, och talade, som ofta, om åtskilligt som ej hörde till saken. Hr Wistrand, som afslutade debatten, slungade några i behåll varande skärfvor af den dyrbara erratiska stenen af sällsynt sorm och skönhet, som staten härom året så dyrt fått köpa af honom, på statsutskottet för dess hartass-yttrande — och så skreds till votering, som genom den förseglade sedelns öppnande utföll till afslag. Erinras bör att hr Björck under hela debatten icke yttrade sig. Det förefaller mig, som denna debatt på långt när icke skulle blifvit så braskande, om de af ståndets ledamöter, som ha sin blick längtansfullt riktad på resultatet af de nya riksdagsmannavalen, förut kommit i tillfälle att på ett mera i ögonen fallande sätt ådagalägga sin karaktersstyrka och sparsamhet. Nu föll dem ett sådant tillfälle så att säga i famnen, och det hade varit oförlåtligt att ej expektorera sig på ett område, der dessa begge egenskaper fritt kunde framläggas, utan att talarne äfventyrade att råka i konflikt med andra ömtåliga intressen. I bondeståndet, der åtrån efter utmärkelse nu för tiden har fullt ut lika stor intensitet som i borgarståndet och finkänsligheten ändå mindre kommer i fråga, var stenkastnmgen mera grofartad. Bondeståndets flesta ledamöter hysa i sitt innersta ett ingrode hat till den intelligens, som de ej sjelfva ega eller kunna förvärfva sig. För folkskolan intressera de sig derföre, att den företrädesvis kommer allmogens barn till nytta, men för undervisningsanstalterna deröfver ha de ingen eller ringa välvilja. Det rationella landtbruket missakta de och sådana anstalter der detta läres betrakta de med alund, hvilken lätt utbryter i hat. Den allmänt aktade Edv. Nonnen anfölls på det oförsyntaste sätt i bondeståndet af den nyligen aflidne Lars Rasmusson, derföre att dennes son, anställd som lärling vid Degeberg, derifcän blifvit skiljd, och ståndets pluralitet höll med honom. Antallet befanns i alla afseenden obefogadt, men ståndets ovilja mot Degeberg qvarsatt länge. I anslagsfrågan till Alnarp talades äfven mycket om det vådliga prejalikatet beträftande skuldsättningsåtgärden; och deri nade talarne rätt, men orätt deremot beträfsande medlens användande. De framhöllo att jordbruket icke ännu kommit i sullständigt skick vid Alnarp, men de förtego att dertill fordras tid och penningar. Svensån förmälte sig känna att Alnarpsstyrelsens ledamöter icke fästade särdeles vigt vid summan, utan voro beredda att af egna medel betala den. Han antydde att de voro rika herrar, som hade råd att bära förlusten. Svante Bergström öfverträffade de öfriga i invektiver. Sjelf en klen landtbrukare ordade han om att styrelsens misshushållning gitvit de närboende en varning huru det går när man glömmer att hushålla. Han yrkade ej blott atslag, utan äfven att styrelsen skulle — afsättas. Han visste naturligtvis icke att styrelsen är tillsatt af regeringen, ej heler att styrelsen består af Skånes mest aktale possessionater, som ej uppbära något arvode för sin möda, och som derjemte enskildt ra gjort stora uppoffringar för läroanstalten. Om något i denna diskussion förundrade nig, så var det att bland stenkastarne äfven åträfla en — men också endast en — studerad carl, nemligen Rydström, som sjelf är secreterare i ett hushållningssällskap; men anagligen ville äfven han slå sina kommitten—— A — —m ——