Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

sig framför deras ögon. De stego tysta uppför kullen för att nå skogen som tog sin början öfverst på densamma. De skulle just intränga i skogen när högljudda skrattsalvor hördes på kort afstånd derifrån. Det var tydligt att man såg dem nalkas, ty en af de okände från hvilka skrattsalvorna kommo yttrade: — Det är himlen som skickar oss dem. Vi skola taga deras häst, då få vi tre sådana, och det är just hvad vi behöfva. Renaud och hertiginnan hörde dessa ord lika tydligt som om de blifvit uttalade i deras öron. — Hvad vill detta säga? yttrade den unga qvinnan ångestfullt. — Jag är okunnig derom, svarade gardeslöjtnanten, men om det blir strid är det så mycket bättre! Jag är just i behof deraf för att mitt sinne skall komma i jemnvigt igen. — Men jag, hvad skall jag göra under tiden? — Ni skall hålla er bakom mig. Se här mina pistoler. Om ni ser att jag blir för hårdt ansatt, så gif eld! Stig ned från hästen och håll betslet kring er arm så att ni ej släpper det. Hertiginnan verkställde denna rörelse med en förvånande vighet. Derefter fortsatte båda två sin väg. Renaud hade tagit sin värja i handen. Knappt hade de tagit tio steg till förrän de befunno sig ansigte mot ansigte med en grupp af åtta personer, bland hvilka den unge officern igenkände fem soldater i unisorm. Deras hästar voro bundna vid träden.