Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

ling beviljat. Denna åsigt biträddes af hr v. Ehrenheim samt friherrarne v. Schultzenheim och Klinkowström, som strängt ogillade skuldsättningsåtgärden, men, erkännande att den skett till anstaltens nytta, biföllo anslaget. Skuldsättningen försvarades åter af hr Trolle — ledamot i styrelsen — samt af frih. Skogman, statsrådet Lagerstråle och grefvarne A. Posse och E. Sparre. Den förstnämnde talaren redogjorde för huru medlen blifvit använda till arbeten, som hade förbättrat egendomen, hvars afkastning derigenom successivt skulle ökas, och till sådana åtgärder hvarigenom undervisningen fullständigats. Han trodde ock att hvilka ledamöter som än sutit i styrelsen så skulle de förfarit på samma sätt som den nu klandrade styrelsen, förutsatt att äfven de nitälskat för institutets bästa. Hr Trolle är ingen talare — jag tror det var första gången som han i denna egenskap uppträdde på riddarhuset, men hvad han i sitt okonstlade språk yttrade gjorde ett godt intryck, och adeln biföll äfven anslaget, dock med principielt ogillande at sjelfva skuldsättningsåtgärden. Flera af presteståndets ledamöter voro i samma fråga mycket orediga. Prosten Westin ansåg landtbruksinstituter som en statslyx och yrkade afslag. Många talare förenade sig, troligen för första gången i deras lefnad, med — hr L. J. Iierta, som i utskottet reserverat sig mot detsammas tillstyrkande af anslaget. En sådan seger, minst på detta rum, hade väl aldrig hr Hierta drömt om! De yrkade afslag och visade god lust att låta styrelsen vidkännas förlusten, aty ett exempel måste statueras — en tillämpning på förhand af den kristliga läran: man tager lrån den rike och gifver till den fattige — in casu staten. Doktor Moberger förmålde att ämnet var uttömdt, och att han ville tala kort, men han talade lika långt som roligt. Han trodde att Alnarps-styrelsen glömt sin latin och citerade derföre ur Juvenalis en strof som han fritt öfversatte med: åtrå ej en karp, när du blott har en strömming i sumpen. Såsom första varningsgraden för institutsstyrelsen ville han afslå anslaget, — hvari andra varningsgraden skulle bestå uppgaf han ej. Men tör detsammas bifallande talade dock några ledamöter, hvilka också segrade, dock efter votering. I borgarståndet var stormlöpningen på Institutet stor och ringränningen liflig. Hr Hierta, som i allmänhet icke är någon vän af landtbruket, hvilket också är ursäktligt emedan det är det enda yrke hvaråt han egnat sig utan framgång, öppnade diskussionen med att uppläsa sin vid betänkandet fogade reservation, hvilken gick ut på afslag men mest ör principens skull. Vidare uppstämde talaven ett sorgeqväde öfver ståtliga byggnader, lyrbara inoch utländska åkerbruksredskap, sreaturspalatser o. s. v. och uppnådde klimax zenom att upplysa huruledes landtbruksinstiuten voro så illa anskrifna hos allmänheten, att de förståndigaste landtbrukarne ej våga aga inspektorer och rättare derifrån (hvaraf, m uppgiften vore sanningsenlig, den slutsaten måste dragas, att emedan, såsom bekant ir, de från landtbruks-läroinrättningarne utgånde väl vitsordade elever och lärlingar ganka lätt få anställning bos landtbrukare, dessa ls icke äro förståndiga). Hr Witt instämde ned hr Hierta, hvilket just icke ofta kommer fråga, och som derföre här anmärkes för kuiositetens skull. De skånska riksdagsmännen ödmansson, hager och Rooth ogillade visserligen ur prinipiel synpunkt skuldsättningen, men påvisade ch bekräftade på grund af deras personliga akkännedom, den nytta för institutet och gendomen som de ifrågavarande medlen åstad-J. ommit, och yrkade på bifall. Hr Lindström höll ett sirligt töredrag öfer det betänkliga i skuldsättningsåtgärden, ntydde dock det vådliga af ett afslag (angligen det att styrelsen skulle afgå, och att ga nya ledamöter vilja åtaga sig den lön;sa och otacksamma befattningen), hvadan ta