Göteborgsposten – 20 april 1866, sida 1

BASTARDEN)!) Af PAUL SAUNIER. Han gick att söka hertiginnan som ej var mindre orolig än han. — se här er ridhäst, sade han till henne; den ir föga ståtlig, men vi ha ej något val. Sätt er upp i sadeln, jag skall följa er. — Till fots? utbrast hertiginnan de Chevreuse. — Utan tvifvel. Ah! frukta ingenting, jag är god fotgängare. För öfrigt skulle det vara svårt nog att springa på de bergsvägar vi komma att följa. — Jag lyder, sade hertiginnan, i det hon satte foten i stigbygeln. Hvilken väg taga vi? — Den kortaste, om det ej förskräcker er. Vi kunna färdas genom skogen ända till Chåteau-Renard. — Må göra. Vi få i alla fall skynda oss. Renaud började gå framåt. — Denne man är af jern! tänkte den unga qvinnan. Och hvilken bekjertenhet sedan! Hvilket mod! Klockan var nära elfva, ty det hade förflutit en timma sedan det ögonblick då Chalais, onyttigt räddad, såsom fånge lemnat slottet Pardaillan. Manan upplyste med sina silfverlika strålar det vilda landskap som utbredde