Göteborgsposten – 17 april 1866, sida 2

ni vill, parbleu! ... Och vill ni nu tillåta mig att omfamna er? — Ack gerna! utropade Renaud, i det han kastade grefvens armar. — Det är kanhända sista gången! mumlade adelsmannen sorgset; men, återtog han efter ett ögonblicks öfverläggning, detta är ej ögonblicket att hängifva sig åt vek iga betraktelser . .. De fem minuterna äro snart gångna; jag har gifvit mitt ord och -.. jag är en Talleyrand. Farväl, min vin! Med dessa ord drog Chalais sig ur den unge officerns omfamning. Denne skyndade efter honom. — Jag har ingenting som qvarhaller mig, sade han; jag följer er. — Och hon, svarade grefven; glömmer ni att jag unförtrott henne åt er? — Ack att så mycket mod och kraft skola vara förspiilda för ingenting! mumlade den unge löjtnanten, Chalais hade försvunnit. Renaud lyssnade. Han förnam fotstegen af en trupy menniskor som ilägsnade sig. Allt svagare och svagare hördes detta ljud, och efter en kort stund hade allt äter inträdt i en stilla sommarnatts vanliga lugn. sig i XI. Hvaruti Renaud uppgör en gammal räkning. Man har utan tvifvel anat på hvad sätt Boisrobert gått tillväga.