Göteborgsposten – 14 april 1866, sida 1

Riksdags-Kaleidoskop. XLIX. Den 12 April. Det skulle vara ridderskapet och adeln föga värdigt, synes mig, om den som framdeles kommer att leda våra förhandlingar helt simpelt skall benämnas Ordförande. Jag tar mig alltså friheten föreslå att han skall kallas Adelsmarskalk, sade frih. Klinkowström och presenterade dervid för huset sin vackra tandrad, då man i går behandlade det nya riddarhusordningsförslaget. Friherren fick naturligtvis genast flera anhängare. Grefve Oxenstjerna förordade deremot den mera anspråkslösa benämningen, varnande för anlitandet af braskande titlar. Man måste emellertid votera om saken, och adelsmarskalken föll, men endast på två röster. Bland en stor fraktion inom adeln har man ännu icke satt sig in i de nya förhållandena. Alltjemt framskymtar det första ståndets anspråk på politisk makt, eller, rättare sagdt, erinringen om den makt som ståndet hittills innehaft. Presteståndet kämpade i går sin sista strid såsom privilegierade målsmän för den heliga kyrkans supremati. Det gällde konstitutionsutskottets förslag till sådan ändring i 28 S Reg.-sormen, hvarigenom bekännare af annan troslära än den rena evangeliska skulle kunna utnämnas till åtskilliga befattningar. Det var en väldig skara som uppträdde emot detta förslag. Doktorerna Lindgren, Rundgren, Såwe och Falk blefvo under diskussionen så lifvade att de nära nog slungade sidenhattarne i flinten på förslaget, och motståndet var äfven så kompakt, att votering ej ens begärdes. Men förslaget försvarades dock med både värma och talang at professor Ribbirs. Hans bevisning var så slående att den ej till vederläggning upptogs af någon, under I det hans motståndare så mycket itrigare rörde lsig inom sofismernas, frasernas och intoleransens vidsträckta krets. Han beklagade den selaktiga riktning som det officiella presterskapets nitälskan antagit för den evangeliska slärans vidmakthållande, och han förespådde att den tid ej skulle vara allägsen, då en kommande representation med välvilja omfattar en åtgärd som icke är i något fall vådlig, emedan den. hvilade på en obestridligt zättvis princip. Äfven doktor Gumeelius uppträdde för förslaget, med sin vanliga värma, men han var tillika ironisk, han skämtade smått öfver den kompakta opinionen inom ståndet, med hvilken han sedan gammaltär förtrolig, och han ansåg derföre ej löna I mödan att begära votering, dock mest för ståndets egen skull, Åty det vore ju möjligt — sade han under ett vänligt leende — att sen ja-sedel kunde bli aflagd, och då skulle