Göteborgsposten – 13 april 1866, sida 2

— Förlåt! anmärkte nu Chalais. Låt oss hvila några timmar. Ni kan ej resa er upp, min fru, och jag tillater — Det är ej fråga om mig, grefve. Må vara, yttrade grefven med kraft; men det skall ej sägas att jag uppoffrat så mycken hängifvenhet at min sjelfviskhet. Jag är trött vid den undangömda roll ni tilldelat mig i denna affär. Hvad! Redan tvenne gånger har man slagits, medan jag varit tvungen att fly! Tre män ha blifvit dödade, en sårad, och jag har ej ens dr git värjan! I sanning, mina vänner, ni måtte ej hysa förtroende för mig! Jag vill slåss, i min ordning, och taga min andel i farorna, om det ännu finnes några sådana att pa. kenaud teg. Han fann att Chalais hade ritt. — För öfrigt, återtog grefven, är det tyd sigt att man förlorat våra spår eller att man afstätt ifrån att förfölja oss. Vära fiender ha funnit att de ej äro i stund att afekära oss reträtten. Vi kunna derföre göra sa långa ra ster vi behaga. Är det cj er åsigt, herr de Francheterre? — Jag delar er tanke, herr grefve. Likväl skulle jag, förutsatt att hertiginnan de Chevreuse är i stånd att uthärda resan, föredraga att omedelbart söka uppnå slottet Pardaillan, om vi också måste fortsätta i vagn och taga den längsta vägen. — Det är också min åsigt, yttrade hertiginnan, bifallande. Hvad betyda två eller tre timmar mer eller mindre ? — Ni önsken det? sade Chalais. Jag lyder. Men jag