Göteborgsposten – 11 april 1866, sida 1

— Hvad behagas? frågade M. de la Ruscade förbluffad, i det han öppnade sina små gråa ögon. — Jo, fortfor Boisrobert orubbligt, jag gör anspråk på den för konungens tjenst. — Åh, tusan! utropade adelsmannen, som ej visste om han skulle skratta eller gråta. — se här K. M:ts befallning, yttrade abbeen, i det han visade det papper, som Richelicu gifeit honom. Om ni nekar lyda, så låter jag kasta er i fängelse som förrädare, och ... — Men hvad skall det bli af mig? beklagade sig ädlingen. — Hvad beklagar ni er öfver? frågade abbåen; jag lemnar er edra förridares båda hästar. M. de la Ruscade vågade ej göra invändningar. Han böjde sig för kardinalens fruktade namnteckning, satt under konungens egen. Tio minuter senare rullade Boisrobert, hvilande mot en vagns mjuka dynor hastigt på väg mot Blois. Efter en timmas förlopp hade han hunnit upp Laffeymas och hans sällskap, hvars hästar voro alldeles andfådda. Han befallde att vagnen skulle stanna och sade sitt namn. — Är någon af er god kusk? frågade han. — Jag, svarade Boistordu. — Godt. Tag denne drängs plats; han skall sakta föra våra hästar tillbaka till Tours och på mina vägnar återlemna dem till M. de la Ruscade, i utbyte mot dem jag tagit från honom. I andra stigen upp med mig. Inom mindre tid än som behöfts för att nedskrifva