Göteborgsposten – 11 april 1866, sida 1

amtliga ställen jemväl lösnummer försäljas å 8 tåndets ledare deltogo i debatten; hvarken :iskop Annerstedt eller biskop Sundberg pu. ade sig. Frågans utgång var således påtagigen redan förut asgjord. I borgareståndet, ler memorialet äfven godkändes, var det hr Witt, understödd at hrr Wistrand, Carln och Ridderstad, som bekämpade den befarade skandinaviska amalgameringen. Segren blef lättvunnen. äfven här afhöllo sig alla de mera framstående ledamöterna från att yttra sig pro eller contra. I bondeståndet mötte oftanämnda memorial intet motstånd. Det var synbarligen en fråga som alls icke intresserade ståndet. Frågar man: ligger i denna utgång af hr Dalmans förslag någon demonstration, så tror jag att svaret bör blifva jakande. Det är dock föga troligt att demonstrationen egentligen har någon politisk betydelse gent emot Danmark; men det kan ju hända att den står i ett visst samband med det så impopulära militärorganisationsförslaget, för hvilket, enligt hvad man tror sig veta, ingen af statsrådets adliga ledamöter — utom krigsministern — anser sig böra uppträda på riddarhuset. En annan fråga har nyligen företagits, hvars afgörande åter temligen tydligt ådagalägger kortsyntheten hos några af stånden. Att presteoch bondestånden vid förliden riksdag icke beviljade anslag till sammanbindningsbanan genom hufvudstaden, derom är intet att säga, ty invändningen att denna banbyggnad gerna kunnat anstå till framdeles, hade skäl för sig. Men sedan anslaget beviljades i förstärkt statsutskott, sedan banan är under byggnad, så är det med landets intresse förenligt, att den så uttöres att den lemnar högsta möjliga inkomst. Dertill fordras att den nya bangården vid Clara sjö göres tillräckligt stor. Emellertid ha presteoch bondestånden icke beviljat de 500,000 rdr som tör den behörliga utvidgningen blifvit af statsutskottet föreslagna, fastän det är fullkomligt ådagalagdt, att uppskofvet med denna utvidgning skall medföra en högst betydligt ökad kostnad framdeles och att under tiden menliga hinder för trafiken skola uppstå. Att bondeståndet tortfarande ser sina speciela intressen tillgodo, ådagalades ganska tydligt häromdagen i fråga om skjutsväsendets ordnande. Då hade all sparsamhetskänsla vikit fjerran från detta stånd. Då kunde ej anspråken bli nog tillfredsställda. Fick bondeståndet ordna skjutsen, d. v. s. bestämma skjutslegan efter sitt tycke, så skulle det snart blifva rent af omöjligt att begagna skjuts här i landet, hvaremot representanterna at samma ärade stånd icke kunna resa för nog billigt pris på jernvägarne. Striden är den gamia emellan dem som begagna skjuts och dem som skjutsa. Då de redlige danemännen sjelfve färdas till och från riksdagen, så lägga ingalunda de den minsta bördan på de arma skjutshästarne, de åka raskt undan och minst så många etter paret som författningen medgifver. Adeln har förehaft, men icke ännu afslutat behandlingen af den nya riddarhusordningen. I fråga om den föreslagna tillökning i introduktionsafgiften träffade grefve Arvid Posse hufvudet på spiken då han yttrade att sedan adeln såsom stånd numera afsagt sig sina politiska rättigheter, så kommer numera ingen att låta adla sig af annan bevekelsegrund än såfängans, och den kunde gerna beskattas. Ståndens olika beslut rörande Wermlandsbanans riktning åstadkomma alltjemt nya förvecklingar. Bondeståndets inbjudning i samma fråga föranledde, då bifall till den (inbjudningen) af några talare i borgareståndet förordades, en propositionsvägran af talmannen. Debattörernas värma närmade sig stundom kokpunkten; men talmannen handlade obestridligt grundlagsenligt. Bondeständets speknlation att sätta sig i efterhand, att intaga jen aktningsbjudande position och kunna beE sig fördelar på andra håll har misslyckats, hå hvarken presterna eller borgarne ha