Göteborgsposten – 9 april 1866, sida 1

MYR Smedjegatan. — i hans under diskussionen framstälda förslag UV m uppskjutande af frågan. Denna blef dock rägrad, emedan förslaget ansågs såsom redan utslaget och det ej vore skäl att gräfva upp ikt. Flera talare, synnerligen hr Carlån. sökte visa, att samma förhållande äfvenledes :gde rum med hr Wicrns framställning, och itt den således vore afslagen i och med injudningen; men som den blifvit begärd å bordet, och talmannen förklarade, att denna begäran icke kunde vägras, blef diskussionen 5fver densamma tillsvidare uppskjuten. Sjelfmord. Tulllörvaltaren Gustaf Emil Gyllenhoff i Karlstad har i lördags vid middagstiden afhändt sig lifvet genom ett skott i hjertat. Lotsväsendet i Bohuslän. I Bohusläns Tidning för d. 6 d:s läses nedanstående, hvilket torde vara förtjent af den största och snaraste uppmärksamhet från vederbörandes sida: Vi hafva tid efter annan mottagit uppsatser, innefattande anmärkningar mot det sätt, på hvilket lotsarne i skärgården fullgöra sina åligganden. Sedan vi nu förskaffat oss visshet om, att stor liknojdhet. för att ej säga något värre, gör sig gällando vid lotsarnes tjensteutöfning. tveka vi ej att införa efterfoljande uppsats, hvilken ar grundad på fakta. Den lyder sålunda: Några ord om Bohusläns lotsar uppfylla sina skyldigheter, torde förtjena att uppmärksammas, då så många fartyg bli:va vrak å denna kust och så många menniskolif der förspillas. Ingen med kusten obekant besalhafvaro kan någonsin våga att segla på land höstetid eller när det blåser något, ty då är man sällan säker på att få lots. — Tänk, huru många gånger seglare ligga i lagervall under Bohuslanska skären, dervid de sitta i märsen med kikaren i hand ech med sorgfullt bjerta oaflåtligt se efter lots, men förgäfves. Då qvällen kommer måste man bereda sig på att både fartyg och folk blifva sönderslitna på de skarpa klipporna. — IIvems är skulden om ej lotsarnes? De få sin betalning likaväl om fartygen komma lyckligt i hamn; skulle de förolyckas vankas det vrak och lotsarno tjena då mycket mera. Det vill synag som vore det dem bättre att spatsera i sina rum uti tofflor och låta den dyra, vackra lotsbåt, som staten består dem, ligga vid bryggan eller ankarbojen till dess masken äter upp den, än att gå ut och få sig en liten sjöpust för att berga menniskolif och egendom. Till bevis häröfver tå anföras foljande: D. 5 Januari detta år kom franska skonerten Paul Edmond, kapt. Charles Tanguerey, lastad med stenkol, tätt under Käringön; men som fartyget var utan kettingar och ankare, hvilka befälhafvaren måste sticka från sig på Jutska kusten, och han var obekant med härvarande skärgård, tog han sin besättning med sig och rodde i land på Käringön för att få lots. Men innan han kunde få det nog makliga folket med sig, var skonaren dem redan ur sigte och bergades af ett fruntimmer och 2:ne gossar, hvilka voro ute i enskildta göromål och scglade den till Hälleviksstrand, der den sattes på grund i mjuk botten, hvarifrån den togs till Lysekil och blef såld för en underlägsen summa, omkring 2,500 rår. D. 16 sistl. Januari kom från Hamburg briggen Lyncee, kapt. E. Cambernaus, lastad med genever, drifvande in genom skären till Lysekils hamn omkring 100 famnar från tullbryggan, utan att hvarken lotsar eller andra hade observerat den, änskönt de: var vid ljusa dagen och godt väder. Ett äldre fruntimmer fick den då i sigte och underrättade derom några karlar, hvilka bogserade briggen i land. Fartyget hade mistat sina master och bland seglen låg längs sidan en död man, hvilken icke hade hunnit att kallna sedan han afled. — Är sådant icke ryslict att höra? Hade lotsarne varit på sin vakt, kunde händt att besättningen hade blifvit bergad, kanske alltsammans, åtminstone den man som var ombord. D. 12 Februari 1865 törnade och kantrade en norsk brigg, förd af en kapt. Andersen, utanför Norr Vaderöarne. Folket uppehöll sig på vraket i 36 timmar. Onktadt de kunde se båken från ön, kom der likväl icko någon lots dem till hjelp, hvilket bar sin anledning deraf att lotsarne behagat fara in till fastlandet på kalas. Slutligen dogo tio man af besättningen och 2 passagerare, hvarefter en kapten A. Stenström från en annan aflägsen ö med biträde kom de nödlidande till hjelp, af hvilka endast 2:ne voro vid lif och blefvo införda till Strömstad. D. 20 Mars 1865 törnade norska skeppet Ocean på en holme, såkallade Bonden, der skuta så väl som besättning fick sin graf, med undantag af 2:ne man, hvilka af förbemälte kapten Stenström med biträde af en ung hr Stranne räddades. Dessa, förutom många andra förluster, torde till en del vara förorsakade af lotsarnes lojhet och försumlighet i sin tjenstgöring; och det är högst uppI rörande för hvarje menniskohjerta att veta det så många hundrade menniskolis med millioner rdrs egendom skola blifva förspillda utanför vår kust. Huru länge skall detta beklagansvärda tillstånd räcka? Nu, seI dan allt annat så väl ordnats, kunde väl regeringen ställa lotsordningen på en bättre fot. — Huru lyder I norska lotslagen? Der ega lotsarne rättighet till be11