Göteborgsposten – 9 april 1866, sida 1

— Ah! utropade han glädtigt; jag bar betalt min skuld. För fan! Ättåcra är man ädling eller också icke! En häst och en ryttare hade också vid skottet störtat till marken. — Heliga Guds moder! hörde man tydligt utropas. Jag är eu död menniska. Renaud som stannat, medan Gaspillac afsköt pistoler, drog honom med sig och förenade sig med den öfriga truppen. — Hvurför har ni gifvit eld, trots mina order? frågade han strängt. — Oadedis! svarade Gaspillac, hvarföro ha de nöten sönderslitit min tröjärm och rispat min stackars hud. — Är ni sårad? — Åh det är blott en skråma. Men jag är ej ond på dem; jag är dem intet skyldig. — Det är besynnerligt! mumlade Renaud. Jag tror mig ha sett denna person och hört denua röst! — Det är kanske en af era vänner: yttrade äfrentyraren. — Se så, framåt nu! befallde doa unge officern utan att svara på deuna fråga. Han hade ej bedragit sig i sina gissningar. Ilans hästar, som fått hvila ut och hvilka man gifvit en dubbel ration hafre, togo småningom ett ofantligt försprång framför dem som förföljde dem. Efter en timmas förlopp nade man fullkomligt förlorat dem ur sigte. (Forts.)