istern och grefve Hannmlton, hyllken un! er den brydsamma tiden varit vär minister Köpenhamn, kunde lemna tillfredställanle upplysningar, och han uppmanade dem ler till. På dessa interpellationer svarade först srefve Hamilton, att då utskottet granskat de liplomatiska förhandlingarne, och ej funnit nåzot i saken att anmärka, kunde han i sin ställ-i ding och enligt grundlagens bud ej meddela innat än hänvisa till hvad som blitvit offentiggjordt. Deretter erinrade grefve Manderström om underhandlingarnes sekreta beskafenhet, grannlagenhetstörpligtelserna mot del: utländska makterna, och förklarade sig hy sa förtroende till framtidens dom. Dermed var den i egentlig mening politiska debatten atslutad, ty en sedermera inträffande skärmg tsling mellan friherre Ranb och hr W. F. Dalman, dervid den senare utsatte sig för komisk drift, afslutade törhandlingarne. Debattens andra del vände sig omkring åtskilliga regeringsåtgärder. Friherre Klin— — — 9 19 — kowström — Arlechin — triherre Schultzenheim — Polichinell — och grefve Mörner — Scarabut: — hade återigen mycket otaldt om franska traktaten och om svenska folkets sjelfbeskattningsrätt, och kunde alls icke fördraga att regeringen försakat uthrätva så höga tullinkomster som ständerna anvisat. Med kramad hand utgjöto alla tre sina vredes-skålars fulla innehåll öfver åystemet:. Grefve Mörners kärl var dock minst, men de begge andras flödade öfver, och det var visst icke deras fel om innehållet ej var nog frätande. Baron K:s tal var i början väl öfverläst, men efter en stund blef det hackigt. Frih. v. Schultzenheim letade förgätves efter de anslående fraserna, men han talade så mycket längre, och qvantiteten fick ersätta qvaliteten. Begge angrepo naturligtvis den trånvarande finansministern. Frih. K. var till och med så ridderlig att orda om en man som med darrande hand skulle mottaga dechargebetänkandet, om en man med blodlös kropp och förtärda krafter. Begge talarne gjorde mycken affär at erdet linierade papperet, det rysliga tilltaget som låg i att detta blifvit åsatt högre tull ön ständerna bestämt — men färtego visligen att hela tullinkomsten tör detta slags papper utgjorde — 1 rdr 80 öre. Di frih. David Schultzenheim, som antydde att finansministern var systemets Goliath, ej hade mera att säga — slutade han sitt bombastiska tal med orden — för öfrigt röstar jag för en Jjordbruksminister, hvarom aldrig ett ord förut yttrats, hvadan ock åhörarne sågo helt förundrade på hvarandra. Justitieministern friherre De Gåer törklarade sig pligtig, att till besvarande upptaga de af reservanterna framställda anmärkningarne. Han talade med sitt vanliga lugn, humant i ton och ordalag, skarpsinnigt och bevisande i argumentationen. I en punkt medgaf han att utskottet hade kunnat förfara med befogad stränghet, neml. i afseende på det ofta omhandlade linierade tryckpapperet: der hade en tullförhöjning at regeringen vidtagits. I detia fall kunde säledes statsrådet at utskottet ställas under åtal och statsråderna frändömas sina embeten och törlustiga medborgerligt förtroende — men, tillade sriherren under ett mildt leende, utskottet kan väl låta nåd gå för rätt. Presidenten Åkerman var ingen farlig David mot statsrådet Goliath. Nu några ord om den lilla fejden mellan friherre Raab och hr Dalman. De sitta midt emot hvarandra. De inneha ungefar summa ålder. Den förre är en vacker gammal man: hans hår och skägg är silfvergrått. Han rör sig och talar med liflighet. Hr Dalman är liten och knubbig, han går strabbligt; han kunde också ha siltvergrått hår och dito skägg, men han föredrager att nyttja mörk peruk och lapiserade polisonger, ty han vill synas ung och krafttull. Han anlände, som vanligt, mycket sent, och sedan frih. Raab algifvit sitt väl genomtänkta, till en del skriftligt askattade anförande. Hr D. sann sig dock oförhindrad att med sin vanliga anspraksfulla förflugenhet törst påstå, det trih. Raab i afseende på dansk-tyska frågan icke läst de dithörande offentliggjorda handlingarne, och törklarade sig skola vederlägga triherren när som helst, hvarpå trih. Raab, under åhörarnes högljudda munterhet, svarade att hans gamle vän hr Dalman, Åsom kommit upp mot middagen för att hugga i vädret, icke hade hört hvad han derförinnan yttrat. Då gaf hr Dalman så till vida med sig, att frih. Raab möjligen hade läst, men ej förstod handlingarne, hvarpå den senare ifrågasatte, och nästan fullständigt visade, att hr Dalman hvarken fullständigt läst eller förstått handlingarne, men trodde sig förstå frågan, utan att om den taga någon annan än blott en yttre kunskap, hvilket ofta händer hr D. För öfrigt beklagade friherren på det högsta grefve Manderström, som i hr Dalman fått en af dessa vänner, för hvilka man bör bedja Gud bevara sig. Hr D. hade nemligen yttrat, att gretve Manderström och regeringen verkligen en tid visat