Göteborgsposten – 5 april 1866, sida 2

öpslutet så smidige och vältalige Åherrn genast en ;rnhård omedgörlighet. Efter de mest bevekande amställningar och genom andra personers bemedng rangerades seken slutligen så, att O. skulle slipa ifrån sin förbindelse genom att kontant på bestämd ag betala 1,225 rdr. Då det dröjde några dagar öfer den korta betalningstiden utfärdades genast lagökning för utfåendet af denna så väl och ärligt förjenta penningsumma. — ÅAf skadan blir man vis. nen icke rikk, säger nu O. — Flera andra personer denna och andra orter hafva på samma sätt i sin kunnighet blifvit narrade och måst med flere hunlra rdr köpa sig lösa från sina ingångna forblndeler. Det höga priset af 20 till 30 rdr för en famn ved har lockat mången att åtaga sig leveranser, men )destämmelserna om denna veds beskaffenhet hafva varit sådana, att de sällan kunnat uppfyllas, eller om let skett, har arbetet och skogsförödelsen varit sådan, itt det varit bättre sälja vanlig ved till allra lägsta pris. Det vanligaste har varit att veden kasserats på let köparen måtte komma åt det bestämda vitet för ej fullgjord leverans, hvilket vite ofta medtagit mer in hvad säljaren blifvit tillerkänd för det virke som blifvit godkåändt. — Bestämmelsen om högt vite för bristande leverering saknas aldrig i de affärsryttares kontrakter som hafva för syfte att under sina resor trån gård till gård draga fördel af allmogens okunnighet och oförsigtighet. Behjertadt handlingssätt. I Bohusläns Tidning har intagits följande berättelse af en person, som stått den omtalade händelsen nära, och hvilken skildring vi härnedan meddela. Föremålet för densamma har i dessa dagar upplefvat sitt jubileum såsom 50:årig embetsman. Berättelsen lyder sålunda: Det var år 1816, då såsom tullförvaltare i Stromstad anställdes en ung man, hvars lifliga väsende, goda hufvud och utomordentligt fängslande sällskapston, gjorde honom allmänt firad och eftersökt i detta lilla samhälle. D. 8 Augusti var en qvalmig och het dag. Vi så väl som andra stadsboar, hvilka egde landtställen nåra staden, hade om eftermiddagen vistats der och begåfvo oss sent hem. Något efter midnatt väcktes stadsboarna af det här ovanliga skriket från stadens brandvakter: Elden är lösf! Hastigt var den lilla befolkningen på fötter. Elden hade utbrutit i en uthusbyggnad, som älven antändt skolhuset, hvilket låg straxt bredvid, och hvarifrån troligen någon brand kastats öfver kyrkogården och antändt kyrkan! Den tiden funnos inga sprutor, men putsar och ämbar användes i dess ställe. Stadens borgmästare, biträdd af de yngre och raskare bland borgerskapet, hade redan börjat ordna dubbla rader af folk från braudstället ner till sjön och föranstaltat om vattenkars ditförande. Brandsegel voro hemtade och stegar uppresta mot taket af det midt emot den brinnande uthusbyggnaden liggande tvåvåningsboningshuset, oeh det raska sjöfolket beredde sig att på de redan anbragta stegarne uppklättra på taket för att anspänna brandseglen, då man hörde ett mumlande uppstå bland folkhopen, som stannade orörlig liksom fattad af en panisk förskräckelse. Orsaken härtill blef snart bekant då flera röster hördes ropa Åspring, spring, källaren är full af krut. Några började att aflägsna sig då hurtigt den unge tullförvaltaren sprang fram midt ibland den tvekande folkhopen och med kraftig stämma bjöd dem stanna qvar under försäkran att han sjell dagen förut varit i källaren och genomsökt hvarje vrå i hela buset och kunde förvissa dem att icke ett enda krutkorn fanns der. Se så, tillade han i ett språk, som al hopen väl förstods, Stromstads sjömän hafva alltid varit kända såsom traskare och duktigare än andra; edra fäder voro min själ inga krukmakare; och jag för min del tycker Jika lite om att få göra ett lustspräng emot min vilja, som ni; och nu gossar följen mig. Härvid klättrade han med en öfvad sjömans kraftighet och vighet uppsör en af stegarna, kastande nndan tegelpannorna och fick snart fotfäste uppe på taket. En mängd raska sjömän följde hans exempel och inom få minuter voro de våta braudseglen ansatta. Det var hög tid, ty träväggen var redan så het att den var nära antändning. Den dubbla vattenhemtningskedjan var redan i full gång, en del af våttnet åtgick att fukta brandseglen och den öfriga att släcka elden. Stående på taket och meddelande sina besallningar om planks och stakets undanrödjande lyckades det honom genom dessa anordningar att på mindre än en halt timma få elden släckt och all fara förbi. Då den unge tullförvaltaren försäkrade folket, att han sjelf varit i källaren, sade han ingen osanning, men då han stod på taket af byggnaden, som af hetta var nära att antändas, hade han fullkomlig kännedom derom, att elfva alnar inunder hans fötter lågo förvarade icke mindre än 10 fjerdingar krut Om detta hus antändts, så hade ovilkorligen åtminstone södra delen af staden varit förstörd och kan hända vid explositionen många menniskor tillsatt lif: vet. Den man, som genom sin kallblodighet, sit lugn och mod förekom en så stor olycka var numer: tullförvaltaren och riddaren M. U. Bellander i Malmö Musikfester. Uddevalla och Wenersborgs friv. skarpskyttekårer hafva beslutat at gemensamt gifva tvenne konserter, den ena Uddevalla den andra i Wenersborg. Först konserten gitves i Uddevalla nästk. Söndag och den andra i Wenersborg derpå följande Söndag. Från Karlstad skritves d. 31 sistl. Mars En lång tid hafva vi haft en ypperlig nor disk vinter med klingande slädföre, hög oci klar himmel och, särdeles under nätterna, bi ster köld (ända till 189 C.), hvilket kommi de så nödvändiga vinterkörslorna synnerlig väl till pass. Nu har dock ett omslag i vä derleken inträffat genom sydlig vind och mil temperatur, hvilken snart lärer komma at förtära snömassorna. Emedan kälen är gan ska ringa och isarne klena torde utsigtern till en tidig vår icke vara så ringa. De p sisla tiderna isynnerhet söderut inträffade snö tallen, som ånyo förhindrat posternas regel messiga hitkomst, hafva i Karlstad helt oc hållet uteblifvit. Björnjagt. I! Wermlands-Posten fö