Göteborgsposten – 5 april 1866, sida 1

94. 11ff11 Dyra ar I H190 ———— k—————— skott åtminstone i någon fråga kan besluta enhälligt. Man är dessutom långt ifrån på det rena med hvarföre motionen väckts vid denna riksdag — om det skedde med aning om att representationsfärändringen skulle gå igenom, och att följden deraf skulle blifva en ny tid af svåra partistrider. En annan riddarhusledamot, hr Prinzensköld, motionerade att den särskilda rang, som ett tjenstgörande statsråd innehar, skulle upphöra när samme person ur konseljen afgick. Fastän denna motion har skäl för sig, särdeles om man antager att rangen bör åtfölja embetet, och att förslagets antagande skulle i någon mån motverka tåfängan, så förkastades den dock i konstitutionsutskottet, som antagligen inom sig icke egde några blifvande emomater. Vid innevarande riksdag har bevillningsutskottet gent mot regeringen sökt att utöfva en vida större stränghet än konstitutionsutskottet; mnen också är fallet att åtminstone de tre stånden i det förstnämnda utskottet insatte regeringens skarpaste motståndare. Det var nämnde utskotts majoritet, som på frih. v. Schulzenheims förslag åstadkom den der klämmen på slutet af betänkandet i traktattrågan, — en kläm som fall den gjorde heder åt friherrens tilltagsenhet, dock ställde hans och utskottsmajoritetens logik i en mycket klen dager. Emellertid inträflade att frih. v. Schultzenheim och de som styrde honom ledo ett fullkomligt nederlag. Men detta var hårdsmäldt, och det kunde således förutses att protektionisterna och de konservativa skulle begagna första lägliga tillfälle att söka revanche. Att majoriteten i bevillningsutskottet skulle sätta införseltull på lefnadsmedel, antogs såsom fullkomligt afgjordt vid riksdagens början. I sådant sytte valdes också adelns, presteoch bondeståndets ledamöter i utskottet. Men utskottets 28 ledamöter (mot 19) beslöto derjemte att beledsaga betänkandet med en ny kläm-, gående derpå ut, att sedan ständerna pröfvat den föreslagna tulltaxan och underrättelserna om hvad vid densammas verkställighet bör iakttagas, K. M:t skulle så att säga förständigas utfärda tulltaxan utan, men underrättelserna efter föregången pröfning. Härigenom har den nyss afgjorda stridsfrågan, huruvida konungen eger grumllagsen. lig rätt att nedsätta tullar, åter upptagits. Utskottsmajoriteten har redan glömt att ständernas majoritet, då traktatfrågan afgjordes, har erkänt konungens rätt i berörda afseende, och ånyo velat misstyda 60 3 regeringsformens stadgande, att konungen (med ett enda undantag) icke eger rätt förhöja några at de i samma paragraf uppräknade bevillningsartiklar, samt velat gifva denna paragrat den tolkning, att konungen icke heller skulle ega rätt göra någon nedsättning i tulltaxan. Det är icke osannolikt att utskottsmajoritetens tolkning at 60 Y R. f. vinner bifall hos samtlige stånden, utom i borgarståndet; ty positionen i denna fråga är helt annorlunda in i traktatfrågan. I den senare gällde det huruvida konungen och regeringen skulle komprometteras inför hela Europa, och det ville man icke. I tullfrågan är nugget i första rummet riktadt mot finansministern, som förut dristat afstyrka införseltull på litsmedel, och som man befarar skall göra sammaledes nu, om ej så stark pression utöfvas på konseljen, att den fränträder den hittills följda stråten. Det är friherre Gripenstedt, som protektionisterna och de konservativa vilja undanrödja, det är honom de frukta och hata, troende sig sedan lätt kunna böja konseljens öfriga ledamöter. Men i denna fruktan ochi detta hat ligger för den det gäller något ärorikt, något stimulerande. Deri ligger ett erkännande af frih. Gripenstedts utomordentliga moraliska välde. Striden har dock en vida djupare betydelse. Skulle det lyckas bevillningsutskot— — AEA EE AAA —