Göteborgsposten – 5 april 1866, sida 1

tio pistoler få något ... Och min herre som icke kommer! Ah! skiltvakten måtte väl äfven sofva. Han gick mot den med glasrutor försedda dörren och såg soldaten sitta på marken och tillstängande passagen, men, som det tycktes sofvande lika djupt som de öfriga. — Godt! tänkte Michel; blott icke M. du Hallier kommer hit ned nu! I I I I I I Liksom för att gifva ytterligare skäl åt hans välgrundade farhåga hördes steg genljuda öfver hans hufvud. Det var gardeskaptenen, som promenerade i sitt rum. Denne åtminstone sof icke. Det är svårt att beskrifva den ängslan som plågade den stackars Michel midt ibland dessa soldater, lika orörliga som lik. Plötsligt öppnades ingångsdörren långsamt. Michel förde händerna till gördeln och drog derur tvenue pistoler. Ändtligen! det var baron de Francheterre! — Är det gjordt? frågade han, i det han kastade omkring sig en forskande blick. — Ja, men kaptenen sofver icke. Hör ni att han promenerar? — Gör ingenting, svarade Renaud. Hvar är grefven? — Der, svarade Renaud, i det han pekade på dörren med fönstorrutorna, men en af soldaterna har somnat tvärs för dörren. I — Åt hvilket håll öppnar den sig? — Åt denna sida. Jag har just anmärkt det. — Förträffligt! År grefven underrättad. — Ännu ej. Jag väntade just på er.