Göteborgsposten – 5 april 1866, sida 1

—— eh—Te— —— Adelns politiska makt såsom stånd föll med ståndsrepresentationens afskaffande; men adeln kommer dock att qvarstå såsom en ganska rik korporation, så länge den eger sina betydliga fonder oförryckta. En ny riddarhusordning har blitvit nödvändig trån den stund representationsförändringen antogs. Ett förslag till en sådan har af Riddarhusutskottet blifvit utarbetad och kommer att vid tillfälle diskuteras. Det är fullkomligt i sin ordning att delegarne i en institution, som disponerar öfver ett kapital af flera millioner rdr och hvars räntor hufvudsakligen utgå till välgörande ändamål, mäste vid vissa tider sam. manträda till öfverläggningar. Enligt det nya lorslaget skall derföre adeln sammanträda hvart tredje år för behandlingen af dess gemensamma angelägenheter, då ordförande ut: ses genom val. Man har klandrat en bestämmelse i förslaget, den neml. att i frågor som angå adelns privilegier och andra förmåner, eller förändringar i riddarhusordningen, eller som afse afhändande eller användning af adelns gemensamma fasta egendom, skall erfordras två tredjedelar af de afgifna rösterna. Denna bestämmelse är visserligen al ganska konservativ natur, men alls icke samhällsvådlig. Af adelus alla privilegier återstår numera intet annat af värde än det att förmyndareärender beträffande adliga personer skola handläggas af den hofrätt hvarunder adlig person sorterar. Men äfven detta privilegium är numera af ringa värde sedan de tysta förmånsrätterna blifvit inskränkta. En qvalificerad majoritet vil besluten om adelns tasta egendom kan följaktligen ur allmän synpunkt betraktad icke rimligtvis vara betänklig. Deremot skulle adelns egna ledamöter kunna anse ett misstroende ligga i föreskriften beträttande de blitvande ledamöternas omdönesförmåga. Men riddarhusordningen bör numera allenast betraktas som en bolagsordning och i sådana förekommer stundom ett motsvarande stadgande. Det mest karakteristiska, eller åtminstone det egendomligaste stadgandet i det uppgjorda törslaget är dock att introduktionsafgifterna skola höjas från 525 rdr till 1,000 rdr. Häraf framgår dels att konungen forttarande i adligt stånd skulle vilja upphöja personer, och dels att någon vore hågad mottaga en dylik utmärkelse, som likvist numera är af ingen politisk eller social betydelse. Jag föreställer mig derföre att detta stadgande allenast införts af grannlagenhetsskäl för konungamakten, men också endast derföre. Vid riksdagens början väckte gretve Henning Hamilton en motion om opinionsnämndens atskaffande. Föreställningen har nu en gång blifvit sådan, att den ädle grefven — vår Talleyrand — inom det politiska området aldrig kan göra annat än det hvarunder något specielt afsigtligt ligger. IIan delar detta öde med alla de partichefer, som hatva namn om sig att besitta den hårfina törslagenheten, och töljden deraf är att bemälde grefves åtgärder alltid betraktas med ett visst misstroende. En obestridlig sanning är emellertid att Opinionsnämnden utgör en högst besynnerlig institution. 1809 års grundlagsstiftare tilldelade Ständerna den lika ansvarsfulla som ömtåliga rättigheten, att genom fyratioåtta delegerade saAmmario processu döma huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig törtjenta att i deras vigtiga kall bibehållas, eller om vissa af dem, utan bevisligen begångna fel och brott, likväl kunde anses böra ifrån utötningen af Konungens Domsrätt skiljas. Der stadgas icke hvem som skall vara deras anklagare eller huru de skola anklagas, ej heller att de skola lemnas rättighet att försvara sig innan nämnden skrider till doms. I hela proceduren ligger alltså möjligheten af en ostracism. I politiskt upprörda tider, i tider af partislitningar, kan denna icke regelbundna maktutötning blifva ett afskyvärdt maktmissbruk. Men då konstitutionsutskottet antagligen icke velat inrymma möjligheten at ett sådant maktmissbruk, så har motionen utan votering afstyrkts, hvilket bevisar att detta utD — stio vistoler få något ... Och mir