Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 2

Rättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. Mälet emot förre handlanden Johan Holmberg förevar i går åter i poliskammaren. H. erkände nu vid första fråga af polismästaren att det varit han som skrifvit det hotande biefvet till brukspatron Dickson. Tillfrågad hvad som kunnat förleda honom till! detta galna tilltag, svarade han att det varit besvärlighe:er — Vill Holmberg dermed saga, frägade polismästaren, att det varit det förhållandet att H. råkat på obestånd, bängifvit sig åt dryckenskap och derigenom blifvit förvirrad till sinnes? ö i — Ja, det var det ena med det andra. — Hade H. något hopp om att vinna något resultat med brefvet? — Åhnej, det väntade jag just inte. — Det var då ett bra misslyckadt skämt. Har II. ej förut skrifvit något liknande bref? — Nej, aldrig. Brukspatron D:s ombud förevisade emellertid nu ett bref till värdshusidkerskan fru Svensson på Nya Varfvet, i hvilket yttrades att någon person ämnade stämma henne för någon lagöfverträdelse, meu att Holmberg åtog sig att göra upp saken, efter förutgående samtal med henne. Äfven detta bref erkände sig H., som för öfrigt :knat sitt namn under detsamma, ha skrifvit. Det i förra referatet omnämnda hotande brefvet till m:ll Jägerström hade deremot Herman Lindqvist, sade han, egentligen haft att skaffa med. Iatetdera af dessa bref hade medsört äsyftad verkan att pressa ut penningar. Målet -remitterades till rådhusrätten. Holmberg skulle under afbidan på ransakning derstädes få vistas på fri fot, men då han var i saknad af bostad, skulle han afföras till försörjningshuset, der han under tiden finge vistas. Målet emot häktade polacken Melrzer, tilltalad för att från sin trosförvandt U. Horwitz genom ett falskt telegram ha tillnarrat sig en större packlår, innehållande köpmansvator — om ref. ej hörde orätt till ett värde af 2,500 rår — förevar åter i går i poliskammaren. Marcus Hirsch och Eliasson, hvilka Horwitz unsåg ha på något sätt varit Meltzer behjelpliga för utförande af bedrägeriet, hade enligt föreläggande äfven infunnit sig vid förhöret. Hirsch inlemnade en en skrift, i hvilken han förklarade att han så mycket mindre kunde ha reda på Horwitzs affärer, som han nu ej idkade handel utan vore slagtare. Han ville bevisa att han varit staden då bedrägeriet skedde, och begärde målets förvisande till domstol, för att kunna anställa åtal dels mot Horwitz som kastat skugga på hans fläckfria karakter och dels mot dem som företagit husvisitation hos honom. Polismästaren gjorde honom uppmärsam på att man ej misstänkte honom för att jemte Meltzer ha delat lådans innehåll, men väl varit honom behjelplig, t. ex. genom att ha anvisat honom Nils Olofsson i Segerstad, hos hvilken kringresande polackar brukade taga in. Hirsch förnekade sig någonsin ha sett Nils Olofsson, ännu mindre bott hos honom. O. hade dock ingenkänt Hirsch såsom en hvilken jemte sin broder för något öfver ett år sedan haft logis hos honom. Meltzer, som vid förra rättegångstillfället visade stor lust att bekänna (ref. hade oriktigt uppfattat att han verkligen afgaf ett slags bekännelse) och begärde betänketid, emedan han då mådde illa, nekade nu alldeles för att ha varit den person som i Horwitzs namn vid Moholm uttagit dennes låda. Han sade sig vilja med vittnen styrka att han d. 11, 12 13 Januari befann sig här i staden. Han medgaf nu hvad han förra gången förnekade, att han hade någon kännedom om hvad packlådan innehöll. Det var icke reela varorX, påstod han, något hvari äfven Eliasson instämde. För inkallande af den person. som skjutsat M. från Enebacken öfver Halleberg och till Ranten, fick målet anstå på åtta dagar, under hvilken tid M. skulle fortfarande förvaras i cellsangelset. Sjömannon Martin Abrahamson stod i går inför poliskammaren tilltalad för att från pigan Katarina Nilsdotter från Räflanda på Tjörn ha stulit en retikyl med inneliggande tvenne portmonnäer och 69 rdr 81 öre. De hade på samma båt i Onsdags gjort resan hit från Tjörn och flickan hade sedermera förstärkt sin kassa medelst försäljning af ägg. I Fredags afton befunno de sig nere på båten tillika med ett par flickor. Katarina lade sin retikyl på en kista å däcket, och inom några ögonblick var den borta, utan att någon märkt hvart den tagit vägen. Ingen annan var nere på båten, hvarför Katarinas misstankar genast fästade sig vid Abrahamson, som steg i land just som hon observerade sin förlust. Hon sprang derföre efter A., gred og skreg og ba ham ge mej igen mina penga, såsom hon på sin dialekt uttryckte sig. Härpå svarade han temligen kortfattadt, att om hon ej tege, skulle han kasta henne i elfven, hvarpå han gick in på krogen i hr Rapps hus och tog sig en sup. Under tiden hade dock Katarina råkat en poliskonstapel, som tog junkern då han kom ut från krogen, Till en början nekade han att inneha penningarne, men uppförd i poliskammaren erkände han. Vid polisförhöret i går påstod han att han ej visste det retikylen inneböll penningar, hvarföre han, då flickan bad honom återlemna penningarne, svarade att han ej hade några sådana. Retikylen hade han blott tagit på skämt. Målet förvisades till rådhusråtten. Abrahamson införpassades till cellfängelset. För någon vecka sedan stals från bonden Ole Carlsson på Ryd en kohud, hvilken sedermera återfanns hos en garsvare, hvars dräng köpt den af en obekaut person. Några dagar sedan det blifvit drängen bekant att huden varit stulen, infann sig den obekante åter och utbjöd en qvighud. IIan sasthölls al drängen som tillkallade polis, hvarefter karlen häktades. Han uppgaf sig nu vara Johannes Johannesson från Lerdala och erkände sig ha stulit såväl kosom qvighuden. Den senare befanns tillhöra bonden Anders Olsson fiån Ligärden, hvilken, då stölden skedde, på några minuter lemnat sitt lass, på hvilket huden låg, utan tillsyn. Under tiden infann sig Joh:s Johannesson och tog huden i ögnasigte samt lade sig till densamma. — I poliskammaren vidhöll den tilltalade sitt erkännande och medgaf till