Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 2

— Nåd, min herre! jag skall tiga. — Ni svär det? — Vid min mors minne svär jag det. — Följ mig då. Vid dessa ord fattade grefven beslutsamt den unge officerens hand och indrog honom hastigt i vagnen. — Min far! utropade Planche, hvar är ni? — lär är jag, mitt barn, lugna dig. Jag medför en adelsman, som nägra skurkar ha ötverfallit. Hr de Valencå tog plats vid sin dotters sida. — Stig upp, min herre, yttrade han till Renaud ... Kör pa! betallde han derefter, då Renaud stigit upp. Vagnen började röra sig temligen långsamt. — Kör då fortare, din slyngel, ropade grefven till kusken. — Litet tålamod, hr grefve, svarude kusken. Man ser för närvarande ingenting, men nart stiger månen upp. M. de Valencc utstötte ett rop af raseri. Han hade ej tagit denna omständighet i betraktande. Renaud satt orörlig och stum, inandande samma luft som Blanche, hvars mjuka klädning snuddade vid hans knän; han glömde allt för att berusa sig af den ljufva vällukt som hennes kläder spridde. För honom innehöll denna vagn hela hans verld. — Löper baron någon fara? frågade Blanche. Hvad var det för skott jag hörde? Jag blef mycket förskräckt och är ännu helt upprörd. Man hörde ännu den skygga flickans hastiga ande