Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 2

drugt. Hon erfor en rörelse, för hvilken hon icke kunde göra sig reda. M. de Valencc var ursinnig. Till råga på olyckan steg månen upp vid horisonten och började upplysa trakten. Hvad var att göra? Ställningen var betänklig. — Hon skall igenkänna honom ... tänkte grefven. Han fällde hastigt gardinen för fönstret. Åh! utropade Blanche, vill ni då beröfva mig utsigten af det vackra landskapet. — Luften är kall på Loires stränder, stammade grefven. — Men hir qväss man ju. Hon reste sig och drog skalkaktigt åter upp gardinen. Vagnen rullade hastigare framåt. Månskenet blef alltmera lysande. Renauds blick lemnade ej den älskades ansigte. Plötsligt öppnade hon ögonen omåttligt, utstötte ett skri och föll tillbaka mot sätets ryg rggstöd. Renaud ville lemua henne sin hjelp, men en åtbörd af grefven hejdade honom. I — Han! utropade hon med glädje. Han! Och det är ni som räddat honom. Hvad ni är god och hvad jag älskar er! M. de Valencå rynkade ögonbrynen och kunde ej hejda en rörelse af otålighet. — Blod! blod! utropade Blanche ånyo, i det hon utsträckte armarne och pekade på Renauds högra axel,