Göteborgsposten – 28 mars 1866, sida 1

— Godt, men låtom oss skynda, jag bönfaller derom! — Jeröme! Germain! ropade adelsmannen; fo:t hitåt! Betjenterna skyndado fram och utförde sin herr:s befaliningar. Un satans mörk natt! mumlade adelsmunnen. Dt är mörkt som i en säck! Och månen som ej går upp! I — Det skall ej länge dröja innan den visar sig, sa lo Renaud. — Om jag hade lyktor ändå, men jag har inga vådana, jag trodde att jag skulle hinna fram i tid ... Var god följ mig, min herrc, vi skola stiga upp i vagnen. De styrde sina steg mot vagnen hvars konturer man i mörkret blott helt otydligt kunde se. l — Har ni följt hofvet alltsedan dess afresa från Pa: ris? frågade adelsmannen. — Ja, min herre, svarade Renaud. — Jag ber er om förlåtelse för att jag ställer denna fråga till er, men jag kan omöjligen känna igen eri detta mörker. Hvad är ert namn? — Baron de Francheterre, min herre, till er tjenst . . .. Adelsmannen tvärstannade. — Ni! ... ännu en gång ni! utbrast han med vrede. Och jag som ej anade det! — Hvad betyder detta? frågade Renaud stolt. Hvem är då ni min herre? — Den man hvilken ni dödligast sårat, djupast förolämpat; jag är grefve de Valencå, sade adelsmannen i en ton af djupt hat.