Göteborgsposten – 21 mars 1866, sida 2

kättegangsoch Polissaker. Poliskammaren. I måndags på morgonen erboll hr brukspatron Dickson ett bref af följande lydelse: I Herr Brukspatron Dickson. t Om Herrn inte vill se sitt vackra landtställe Billdahl gämnat med gorden innan afton så gif en fattig resande 2000 R. för atv fa något att börga sitt Handtvärk med i Köpenhamn lägg pänningarne i qwär (kuvert) som skall lemnas senast kl. J tolf uti Abergs Källare Sundbäcks Hotel. I I Odmjukast Fattig resande d. 19 Mars 1866. Med anledning häraf beslöts att ett annat bref skulle inlemnas på uppgifvet ställe, på det att man skulle få se om någon infunne sig för att afbemta detsamma. Efter en stund inträdde i källaren f. handl. Joh. Ilolmberg och begärde öl samt en smörgås. Han yttrade likväl intet om att han väntade något bref. Spanande poliskonstapeln Andersson kom kort derefter in i källaren och tog Holmberg med sig. Då H. konfronterades med arbetskarlen Börje Persson, hvilken var den som till brukspatron D. burit det hotande brefvet, igenkände denne H. för att vara samma person som lemnat honom detta, äfvensom tvenne andra bref innehållande begaran om penninghjelp, det ena till d:r Lundblad och det andra till rådman Gren. Som en bleckslagaregosse åsett då H. till Börje Persson lemnade de trenne brefven, blef H. på dessa ganska tydliga skäl häktad. Polisförhör hölls i går angående denna sak. Holmberg förnekade dervid belt och hållet att ha afsändt brefvet till brukspatron D., men sade sig nästan med visshet veta hvem som gjort det. På måndags morgon hade nemligen en karl, hvilken såg ut som en gesäll, inkommit i hans bostad vid Breda vägen och der begärt att få köpa ett ark papper af honom, emedan han skulle skrifva ett bref. H. visade dock karlen till nästa handelsbod. Hos honom fanns ingen pappershandel, hade han yttrat. Derefter gick H. in till staden för att å Hotel Stadt Hamburg åt vakt mästaren derstädes. som förut gjort honom dylika tjenster, uppdraga att bära bort de omnämnda brefven till d:r L. och rådman G. Vaktmästaren var dock ej hemma, hvadan han talade vid en karl, som jemte en gosse stod på gården till hotellet och bögg ved, att bära bort de båda tiggarbrefven. Karlen vägrade till en början att gå, men då H. efter att ha varit nere i Abergs källare en liten stund kom tillbaka till hotellet och erbjöd honom 25 öre om han ville bära bort brefven, åtog han sig att göra det. Den förut omnämnde gesällen, som begärt att få köpa papper af H., hade nu af en besynnerlig slump förirrat sig till samma Stadt Hamburg och lemnade der till samme karl — den omtalade Börje Persson — älven ett bref, hvilket utan tvifvel var det som brukspatron D. erhållit. Sjelf hade H. visst ej skrifvit det ominosa brefvet — det skulle han skaffa sex å sju vittnen på. Den okände gesällen skulle dessutom, enligt hvad H. påstod att Börje Persson berättat honom, ha följt med Börje och för honom utpekat brukspatron D:s bostad. Då Börje kom tillbaka, skulle han ha varit mycket glad, ty utom de 25 öre som han skulle ha af H. för sitt besvär hade äfven den okände gifvit honom 50 öre. H. slutade denna besynnerliga historia med en upprepad försäkran att han ej skrifvit brefvet till brukspatron D. Polismästaren gjorde H. uppmärksam på att å brefvets utanskrift, hvilken lydde: Herr Brukspatron Dickson, egenhändigt. Min adres Stat Hamburg,, voro de senare orden skrifna med en stil som mycket liknade H:s egen och dessutom med blekare bläck. H. nekade fortfarande. Arbetskarlen Börje Persson inkallades derefter. H. medgaf att det var till denne person som han lemnat de båda bref, han erkänt sig ha skrifvit, och till hvilken äfven gesällen lemnat hvad H. förmodade vara Salmonibrefvet. Börje deremot förklarade sig icke veta om någon gesäll, utan hade han emottagit alla tre brefven af H. sjelt, hvilken tillsagt honom att först will någon piga framlemna det till hr D. adresserade brefvet. Jag skulle för mitt besvär få 12 skilling — men jag fick ingenting, jag. Pigan Charlotta Andersson på Stadt Hamburg berättade att H. i måndags på förmiddagen kommit upp på hotellet och begärt att få ett rum, emedan han skulle resa följande morgon kl. 6. Han bad derefter om bläck och penna och skref efter erhållandet häraf utanskrift på bref, om ett eller flera såg hon ej. (Det torde här böra anmärkas, att orden Min adres Stat Hamburg voro skrifna med mycket daligt bläck, riktigt hotellbläck.) Han frågade sedermera om vaktmästaren var inne, men då han erhöll nekande svar gick han ut och lemnade bretven till Börje Pe sson. Då denne återkom från sin beskickning, samtalade H. med honom, utan att vittnet hörde hvad de sade. Bleckslagarelärlingen Anders Larsson, som derefter hördes och hvilken befunnit sig på gården till hotellet jemte Börje P., hade sett då H. till denne lemnade trenne bref, bland hvilka Anders Larsson äfven tyckte sig igenkänna det till brukspatron Dickson adresserade, hvilket nu förevisades honom. Någon gesäll syntes ej till. H. nekade fortfarande och påstod att Anders Larsson måätte fått drickspenningar, förklarande, at han omöjligen kunnat se då brefven öfverlemnadet till Börje, emedan detta skev i förstugan. Handl. Åberg berättade ang. förloppet i källaren ungefär hvad förut blifvit nämndt och tillade att han hört det H. skulle genom ett hotande bre; ha försökt att af en m:ll Jägerström som nu är vär. dinna på Stadt Hamburg tilltvinga sig en summs af 200 rdr. — Nej det brefvet har ej jag skrifvit, utbras Holmberg. — Hvem då? frågade polismästaren. — Det var Lindqvist, Herman Lindqvist, son skref det. — Holmberg hade sagt att H. skulle resa. Huri I skulle det tillgå, då H. ej hade pennin ar? — Jo, just derföre skref jag de båda brefven. — Ja, och så de 2,000 rdrna! Det är emellertic af vigt för H. att styrka det dender gesällen lemna Börje Persson det ifrågavarande brefvet. Kan H sårg det?