Göteborgsposten – 21 mars 1866, sida 2

I det ögonblick denne undergifne tjenare aflägsnade sig, lyfte Boisrobert försigtigt undan dörrförhänget och inträdde. — Nåväl? frågade hans eminens med fryntlig mine, har du sett Monsicur? — Jag lemnade honom nyss. — Hvad har han slutligen sagt om det föreslagna giftermålet? — Han säger ännu hvarken ja eller nej, suckade abben, men jag hoppas att vi skola lyckas. — Det är min åsigt, Boisrobert. Isynnerhet nu. — Ah! det har då händt någonting nytt? — Det är ej utan, svarade kardinalen. — Det är kanske indiskret att fråga . — Nej bevars, afbröt Richelicu. Vet att jag håller Monsieurs öde i mina händer. — Verkligen? yttrade kardinalens förtrogne med en anstrykning af beundran 1 sin ton. — och jag tror att du nu med lätthet skall öfvervinna hans sista betänkligheter. — Skall jag då slutligen få mitt abbotstift? — Ett abbotstift! sade hans eminens föraktligt. Är det inte en biskopsstol jag lofvat dig? -— En biskopsstol! åt mig! utropade Boisrobert bländad. — Utan trifvel ... men med vilkor att du lyckas. Och du skall lyckas, om jag ej alltför mycket misstager mig ... Se här... läs ... men så vidt lifvet är dig kärt ej ett ord om hvad som står der! — Jag skall akta mig då det gäller så mycket.