Göteborgsposten – 21 mars 1866, sida 2

operan. En af de på sistone lika vanliga som oförklarliga omkastningar i förhållandena inom vår lilla operaverld, der det ena ögonblicket förefaller vara jemnmulet, men det andra fullkomligt klart, var, antaga vi, orsaken dertill att istället för den i ellofte timman (kl. efter 10 i förgår afton) bestämda operan Den Stumma?, igår atton uppfördes Judinnan, med hr Tichatschek som Eleasar och — fru Moser som Recha. Att detta emellertid icke var något dåligt val skönjdes granneliga deraf att salongen var mer än vanligt fylld. Att hr Tichatschek nu liksom förra gången firade en verklig triumf genom det mästerskap och den konseqventa uppfattning, hvarmed han återgaf den af så många stridiga känslor genomkorsade och sönderslitna natur han egde att framställa, torde knappast behöfva nämnas. Också var bifallet utomordentligt och inropningarne talrikare än någonsin. Fru JIoser, hvars sista gästuppträdande detta var, har, som bekant, i Rechas parti kanske sina mest förtjenstfulla momenter, och man torde i sanning ha svårt att finna en sångerska, hvars yttre mera förträffligt lämpar sig för återgifvandet af den sköna, älskande och högsinta judinnans personlighet. Hennes spel är äfven alltigenom genomtänkt och på sina ställen af mycken effekt. Naturligt är, att publiken ej utan lifliga bifallsyttringar och talrika inropningar skiljdes från denna sin en gång förklarade favorit. Ir lrscen som i anseende till hr Krolops fortfarande sjukdom benäget, och om vi ej misstaga oss, till och med utan föregående repetition, öfvertagit kardinalens ansträngande parti förtjenade mer än väl det bifall som kom honom till del för det sätt, hvarpå han löste denna sin kinkiga uppgift. Operan gick i öfrigt hvarken bättre eller sämre än sista gången, och torde i sin helhet, ha qvarlemnat ett angenämt minne, det sista säkerligen för ganska lång tid, af en tonskapelse som, med rätta, kanske mera än de flesta, tillvunnit sig vår publiks odelade bifall.