Göteborgsposten – 20 mars 1866, sida 2

väsentliga är ett ansigte, hvars konturer och lrag bildas af träden i förgrunden, af grearne, som luta sig mot hvarandra, och till :n del af slottets torn, som framträda emelan dem. Ansigtet står lefvande och tydligt ör ens öga, då man törst en gång varseblifvit det; en viss älsklig, vemodig pregel tyckes hvila öfver det eller framträder måhända just genom denna egenskap. Det försvinner, så snart man ser på taflan i dess helbet. Naturligtvis föreställa dragen Fredrik VII:s ansigte; ännu en gång hvilar hans öga bokstafligen på de ställen han älskat i lifvet. Man kan vara af olika åsigter om det smakfulla i iden; något materielt ligger uti den, och om man så vill, äfven något aflekteradt; men icke desto mindre utgör den ett ganska rörande drag och ett egendomligt bevis på kärleken till den hädangångne drotten, som skulle blifvit hjelten i en krets af folkvisor och solksägner, såvida folket ännu alstrade något på detta fält, såsom i fordna dagar, för århundraden sedan; nu, i samtidens starka upplysning med det myckna vetandet och med det fotagrafiska återgifvandet af stort och smått, vackert och fult, — nu diktas hvarken riddaresånger eller sagor om äfventyr, men folkets instinkt finner ovilkorligen en annan form.