Göteborgsposten – 20 mars 1866, sida 2

— Tro mig, yttrade de Puylaurens skrattande, den der karlen behöfva vi ej misstänka. — I alla fall, sade Renaud, skulle det vara bra att bevaka hans åtgöranden. — Ja, vi kunna ju alltid se efter hvad han ärnar företaga sig. Med dessa ord gick han ut ur värdshuset och såg bretagnaren makligt sätta sig upp på en temligen ful häst af landets race. Grefven återkom snart in i värdshussalen igen, hvarest hans vänner väntade honom. — Skulle ni behöfva frukta någonting af ett sådant nöt, kunde han ej hindra sig från att anmärka, så skulle vi knappt öppna munnen inför en åsna. — Un åsnas öron äro längre, men de äro mindre farliga, genmälte Renaud. Antingen jag bedrar mig eller ej — och jag skulle i sanning föredraga det förra — är det nödvändigt att taga sina försigtighetsmått. — Hvad då för försigtighetsmått? frågade de Rochefort. — Ni ämnar lemna detta bref åt er betjent, är det ej så? fortfor baronen. — Ha vi ej kommit öfverens derom? — Jag vet det; men för den händelse den der bretagnaren skulle vara någon af kardinalens agenter, skall er betjent bli arresterad, röfvad, kanhända dödad ... — I sanning, yttrade de Puylaurens, ni är pessimist, bäste Renaud.