Göteborgsposten – 17 mars 1866, sida 1

hög och klar och solen ler öfver snöfälten, att ila framåt med vindens hastighet efter en eldig trafvare, att lemna stadens buller och bång långt bakom sig, att kanske med eden tillbedda vid sidan få kila i väg ut på den trefna landsbygden, dit der skogen, hvart Ju går omgjordande din stig, står hög och allvarsam och blickar ner på dig. Ja, till och med, när det yrar och stormar som värst, när morsgrisarne krypa halfvägs in i den hela dagen brinnande brasan eller vid ett väl dukadt smörgåsbord, vid glasens klang, vid knifvars och gafflars behagliga slammer, söka glömma den yttre verlden, till och med då skall vandraren der han klifver i drifvorna eller på halkiga guttaperchor raglar tram utefter trottoirerna, likväl bestämdt i sitt sinne tänka: Ja, nog är det här bistert med besked, men bättre det, än att surna till under eviga regnskurar! Ja, så tänker bestämdt den som kan svepa en schubbskinnspels eller en varm Moser-paletå om sig, som kan sticka sina vadhållare i ett par bottfårer och kröna sin hjessa med de så moderna vordna s. k. tarrachimsmössorna. Men den fattige, som med lite i sig, och lite på sig, genomfrusen och huttrande efter att hela dagen ha traskat omkring i drifvorna, slutligen inträder i sitt torftiga hem, der ingen eld brinner på härden, der kanske snön yrar in genom fönster och dörrar, der kanske några kalla potatis och lite mjölk i bunken spard är allt hvad han har att stilla hungern, att värma upp sig med, han längtar nog efter varmare tider. Och derföre vilja vi för de fattiges skull önska att detta icke måtte dröja alltför länge. Från alla håll ingå underrättelser om oerhörda snöfall. Vid Råda ha vargar förfriskat sig med färskt qvigkött, nerslagtadt, anrättadt och förtärt i en bivdvänning, utan. att någon hederlig Rådman hann att lägga hinder i vägen för deras kulinariska anordningar eller ge dem några blykulor till desert. I Marstrand har det snöat så ofantligt, säger man, att det är hardt när omöjligt att komma fram på stadens gator med hästar och åkdon — men ack, det är sannt, det har man ju i den staden svårt för hela året om. För en del af våra Fastingsresande har snöfallet kommit temligen olägligt. Marknaden skulle neml., enligt Almanackan, taga sin början redan i Thorsdags och vi skrifva idag Lördag, utan att det troligen varit tänkbart för någon att kunna framkomma dit. Antagligen har väl förhållandet varit så nästan öfverallt, så att Kristinehamnsboerna vid det här laget förmodligen som bäst hålla på att korsa sig öfver den dåliga marknaden. Bland andra Fastingsresande, som fått sin resa fördröjd, är äfven familjen Muntzer, som en tid framåt med ganska mycket bifall uppträdt i Nya Teaterns foyer. De senare aftnarne har sällskapet, hvilket under hela sin härvaro kunnat fägna sig åten talrik och lifvad, men städad publik, låtit den ominösa tallriken försvinna och i stället upptagit en entr at 50 öre, en anordning, med hvilken vi hoppas att såväl sällskapet sjelft som publiken haft skäl att finna sig belåten. Äfven det å konditoriet i Bloms hotell gasterande sällskapet lärer genom snön ha blifvit förhindradt att draga sina färde. De tröstlösa sorgkanter, som kastade sin skugga öfver annonsen om afskedssoireerna af denna, som vi vilja hoppas, sista qvarlefva af de fordna tarrachimerna, ruskiga i åminnelse, ha sålunda under veckans lopp, till stor fröjd och gamman för vännerna af dylika slags nöjen, åter kunnat borttagas, och kupletterna ur Den sköna Helena åter kunnat emfatiskt applåderats. Denna ide med sorgkanterna törefaller oss eljest lustig nog, och vi skulle mycket misstaga oss, om icke man häri skulle kunna spåra den genialiske uppfinaaren af Maskeradtelegrammer eller annonser, sådana som nedanstående: I Arenan å Lorentsberg gifvas blott 4 föreställningar. IJDHIfhfin Darthtän?