Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 1

trycket i grefvens ansigte. Då alla gått komplimenterade hon honom härför. — Nej! utropade grefven i det han störtade på knä för henne, jag är ej värdig er godhet, ty ni vet ej, Maric, till hvilken grad jag är brottslig! — Ni? utbrast hertiginnan förvånad. — Ja; jag skall omtala hela vidden af mitt fel, fortfor Chalais i samma ställning. Det är jag som är orsaken till dessa hopade olyckor, jag som förrådt er, jag som är skulden till att expeditionen till Fleury misslyckades. — Huru? utropade hertiginnan de Chevreuse, som varit öfvertygad derom länge, men som ville lemna honom hela förtjensten af en bekännelse. — Hör då, älskade Marie, att min svaghet och dumhet äro skulden till alltsammans, att jag bekännt allt för kardinalen, att jag lydt honom i allt, att jag drifvit fegheten så långt att det var på hans uppmaning som jag satte mig i spetsen för de sammansvurna. Förblindad och feg som jag var! utropade han i det han reste sig och hotande höjde upp armen. Jag anade ej den infernaliska snara som denne man utlade för mig! Jag insåg ej att han ville att komplotten skulle utföras för att senare få ett vapen i händerna. Ahl! jag olycklige! utbrast han i det han dolde hufvudet i sina händer. Hertiginnan blef förskräckt öfver det tillstånd hvari hon såg honom. — Jag visste det, sade hon med godhet, eller rättare jag misstänkte det. Alltär ej ännu förloradt. Hvad vi