Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 1

MU Ä i britiska Columbia. Under åtskilliga dagar följde de strömmen, som än brytande sig forssar och fall, än utvidgande sig så at! den skulle kunnat beseglas, flöt genom en ma: jestätiskt enslig nejd uppfylld af sköna, storartade och äfven hemska scener. Slutligen, d. 29 Juli, eller tre veckor sedan de passera! vattengränsen, kommo de till ett ställe, der de funno skogen nedhuggen och marken be strödd med fällda träd och fragmenter af sadlar och lägerartiklar. På andra sidan kunde man efter ängsligt sökande icke finna något spår af en väg, och en ändlös serie af skogar och berg stängde på alla sidor vägen för den som här skulle vilja framtränga. Det var tydligt att emigranterna. som icke lyckats komma igenom denna labyrint, här öfvergifvit sina hästar och försökt att komma tram medelst flottar på floden. De resandes belägenhet hade blifvit fruktansvärd. De hade skridit för långt framåt för att kunna återvända, och likväl hade de ej minsta kännedom om utsträckningen at den vildmark som låg framför dem. Afståndet från Kamloops, förutsatt att floden hvars lopp de följt ledde till detta ställe, kunde endast utgöra ett föremål för obestämda gissningar. Ett talrikare och bättre utrustadt sällskap hade varit ur stånd att genomtränga skogarne, men ingen annan väg var möjlig för dem, ty de hade inga verktyg för byggandet af en flotte, alldenstund alla deras yxor med undantag af en enda voro sönderbrutna. Dertill fattades det dem provision och ammunition, och de få hästar de tagit med sig voro utmattade af hunger och ansträngningar. I detta tillstånd af ovisshet och nedslagenhet skredo de framåt genom den okända vildmarken med den hemlighetsfulla floden till sin enda ledsagare. Utefter stranden af denna flod gick. deras väg mellan dystra berg och skogar som tycktes aldrig ha något slut. Dag efter dag förgick på detta sätt, och trakten var fortfarande af samma vilda natur, under det svårigheterna hopade sig allt talrikare omkring dem. Så tät och otillgänglig var skogen att emellanåt en hel dag behöfdes för att komma tre eller fyra eng. mil framåt. Hästarne dignade ofta till marken af trötthet och vägrade taga ett steg vidare. De resandes kläder voro snart i trasor, och deras söndersargade fötter och uttröttade lemmar gjorde emellanåt en melankolisk hvila nödvändig. Slutligen var hela deras förråd af födoämnen uttömdt; och som något villebråd var ytterst sällsynt samt deras krut och kulor nästan bortskjutna, blefvo de tvungna att uppoffra två af sina hästar. En ryslig död syntes nu vänta dem, en död hvarom de redan på förhand fingo en antydan genom åsynen af skelettet efter en indian som omkommit af hunger på vägen, det enda spår af en mensklig varelse de träffade på i den dystra vildmarken. Deras vägvisare, som var bragt till förtviflan, förklarade att han ej ville gå längre och önskade stanna för att afbida sitt öde; deras irländske följeslagare, hvars jemmer och klagan först gifvit dem anledning till munterhet, hade försjunkit i dyster och hopplös apati. De två engelsmännen beslutade likväl itt ej uppgifva hoppet så länge de hade en läkt af lif i behåll, uppmuntrade sina kam rater och utvecklade en energi som är egenlomlig för deras nation. Denna ihärdighet blef ej obelönad; småningom började bersen bli mindre höga, allt bredare och brelare dalgångar öppnade sig mellan dem, flolen tilltog i bredd och skogen erbjöd allt ner och mer lif. Slutligen d. 20 Aug. trampade man med hänryckning en stig som blifvit upptrampad af menniskofötter, och åtskiliga andra tecken utvisade att man befann I sig i grannskapet af menniskor. Den 29 i