Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 1

mera täta och vidsträckta; marken var, un. dantagande vissa mera bördiga fläckar, be täckt med mindre yppig grönska, och de gränslösa slätterna, förut vattnade af en eller två breda och djupa floder, voro nu afbrutna i mindre områden och genomskurna af min: dre strömmar, hvilka understundom bildade vidsträckta moraser. Dessa drag i landskapet blefvo allt skarpare utpreglade ju mera mar nalkades bergskedjan, och kosan styrdes slutligen genom vidsträckta skogar, häftiga forssar och träsk i en lång serie, blott här och der afbrutna af en öppen plats. Från en liten bar och afrundad kulle hade vi vår första vy at Rocky Mountains., heter det i beskrifningen. tsigten var herrlig och mycket glädjande för oss, som så länge vistats på slättmarken och under de sista trenne veckorna varit begrafna i en tät skog, som stängde all utsigt och tillochmed sjelfva dagsljuset. Rader af tallbeklädda kullar, som gå nära nog i norr och söder, stiga allt högre och högre upp åt vester till, och ännu längre bort kunde vi se parallelt med dem en rad af skrofliga, klippiga spetsar, bakom hvilka skönjdes de snöbeklädda topparne af några verkliga jättar. Snön som betäckte de högre spetsarne och ännu dröjde bland de lägre kullarnes hålor, glittrade i det starka solljuset och genom den lätta blåa dimma, som mildrade föremålens konturer och gjorde att de aflägsna bergen tycktes ligga helt nära oss. En klyfta i bergsryggen, så skarpt begränsad som om den blifvit skuren med en knif, visade hvad vi trodde vara öppningen till det pass genom hvilket vi skulle resa. Färden öfver Rocky Mountains var ett djerft och intressant vågstycke, som nära nog hade slutat med en förfärlig olycka. Våra resandes afsigt var att intränga i britiska Columbia, så att de skulle komma till guldfälten vid Cariboo, och de beslöto derför att färdas öfver bergskedjan genom ett pass kalladt Yello Head, hvilket ligger närmast i riktningen åt Cariboo. Ett stort antal canadensiska emigranter hade någon tid förut tagit denna väg, och det hade blifvit berättadt, att de sett sin resas mål från en bergsspets och snart hunnit till sin bestämmelseort. Sedan lord Milton och d:r Cheadle fått i ressällskap en irländare, lemnade de Jasper House, ett fort som låg midt bland bergen, d. 4 Juli 1863, utan att ha någon annan vägvisare än en karl af franskt halfblod, sjelf obekant med vägen cch åtföljd af sin hustru och son. Ehuru vägen var ojemn och afbruten af strömmen, så var dock uppstigandet jemförelsevis lätt, och på femte dagen sågo de med glädje att de passerat gränsen för det vattenområde hvars floder strömma mot vester ned i Stilla Oceanen. Deras verkliga svårigheter började på denna punkt, ty de befunno sig nu i denna region af ändlösa berg, delade genom floder och kantade med skogar, hvilken sträcker sig långt in i britiska Columbia och nära nog tränger fram till oceanen. Genom denna vildmark arbetade de sig mödosamt fram, utefter vattenlopp som funno en väg genom klyftorna i de omgifvande bergen, omkring foten på berg som uppsköto höga snötoppar från sina furubeklädda sidor, genom dystra skuggor af ofantliga skogar, i hvilka yxans ljud aldrig återskallat, öfver floder som syntes förlora sig i en urnaturs besynnerliga kaos. Sedan de passerat Fraserfloden nära dess källor, sågo le att emigranterna tagit vägen söder ut, och let blef tydligt, att dessa varit ur stånd att comma igenom den region at skogar och berg utan ända, som sträckte sig vester ut mot suldfälten. De resande färdades nu vidare utefter en sig utvidgande flod, hvilken de anågo vara ÅUpper Thompson, i hopp att comma fram till fort Kamloops, ett nybygge —— —