Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 1

Genast vid det olyckliga resultatet af komplotten m mot Ri chelieu hade han skyndat sig att återvända till Bretagne, hvars guvernör han var. Det bref hans bror Alexander skref till honom, ett bref som andades den största tillfrodsställelse och i hvilket brefskrifvaren vidlyftigt utbredde sig öfver den aktning man hyste för hertigen, skingrade till en viss grad hans misstroende, men besegrade det ej fullkomligt. Han svarade sålunda storpriorn att han skulle vara mycket smickrad af att infinna sig hos konungen, men att han för mycket fruktade hans majestäts harm för att lemna sin guvernörsplats i Bretagne, der han åtminstone var i säkerhet. Då Alexander de Vendöme meddelade konungen de farhågor som hans brors bref uttryckte, tycktes Ludvig ej bli det ringaste brydd eller förtretad. Han smålog deremot med välvilja. — Säg er bror att han lugnar sig, yttrade konungen. Jag ger er mitt ord på att han kan komma och söka upp mig och att han ej skall få mer ondt deraf än ni. Efter detta löfte, som Alexander de Vendöme meddelade sin bror, kom denne till Blois. Som Ludvig lofvat fingo de båda bröderna dela samma öde. De blefvo arresterade båda två och förda till slottet Amboise. Som man väl kan förstå blef det officiella motivet för deras fängslande ej deras expedition till Fleury som, åsyftad mot en simpel undersåte, ej skulle rättfärdigat en sådan stränghet.