Göteborgsposten – 16 mars 1866, sida 1

— — — — Ä Våra resande, med en eller två följeslagare, afreste från England i Juni 1862. Sedan de anländt till Canada och skyndat förbi de tusen öarfne samt de välbekanta vattenfallen, vände de sin kosa mot Red River genom staten Minnesota. De resande passerade nedför Red River i canoer, genom ofantliga landsträckor, som ännu tillhöra indianerna, och berättelsen om deras resa är här mycket målande. Isynnerhet äro en skizz öfver sceneriet i allmänhet utefter floden och en annan öfver en nattlig storm på densamma mycket lifliga och anslående. Från fort Garry vid Red River färdades de åtskilliga hundra mil, åtföljda af några vägvisare af till hälften indianskt, till hälften europeiskt blod, utefter Assineboines och Saskatchewans, denna trakts största strömmar, vidsträckta och bördiga områden. De voro nu i de gränslösa prairiernas land, betäckt af en rik vegetation, emaljeradt med lysande blommor, här och der höjande sig till låga kullar eller afbrutet af en liten sjö eller skog. Under en indiansk sommars tjusande himmel gjorde de en lätt och behaglig resa, kamperade öfver nätterna på de svala fälten och genomtågade om dagarne den fruktbara vildmarken, endast sällan påträffande den hvite mannens vistelseorter, men-oftare sammanstötande med indianstammar, hvilka ännu dröjde på sin förlorade arfvedel. Ehuru deras lediga timmar användes på buffeljagt och de mycket sysselsatte sig med att fiska och skjuta, så iakttogo de likväl landets beskaffenbet med uppmärksamhet. Prairierna äro uppskattade till 40 mill. acres och anses skola kunna föda 20 mill. menniskor, då en gång odlingen sträckt sig åt detta håll. Detta blir dock ej fallet förrän Canada och de vestra unionstaterna blifvit mera befolkade än de nu äro, Sedan våra resande hunnit till Carlton, ett af forten vid föreningspunkterna af Saskatchewans tvenne grenar, beslöto de att tillbringa vintern i grannskapet innan de gingo öfver klippbergen (Rocky Mountains), hvilka ännu lågo på 600 eng. mils afstånd. En stockkoja byggdes at sällskapet i brynet af en skog, med utsigt åt en liten prairie med en sjö, och här trotsade de under loppet af sex månader årstidens skarpa köld. Huru de tillbragte sina dagar med att jaga bufflar, att lägga ut snaror för vildt i den snöklädda skogens djup, att samla bränsle och göra caches, för att förvara fångsten under sina jagter, huru de julaftonen åto pemmican (konserveradt kött) och improviserad plumpudding samt drucko veldvatten, huru de med en termometer, förfärdigad af en skunksvans gissade sig till vårens annalkande, berättas på ett roande sätt i resebeskrifningen. Deras lif i vildmarken med dess omvexling, skakningar och skämtsamma. upptåg, var ett lif af försakelser och äfven af faror. De resande omgäfvos för det mesta af ödemarkens enslighet, men möttes understundom af uthungrade inlianer, som blifvit bedragna på sitt hopp om att fälla något vildt i skogen. Kölden var ofta nästan outhärdlig, och mer än en gång voro de nära hungersnöden, då deras bössor pj gåfvo dem tillräckligt för deras underhåll. Det har också inträdt en sådan minskning oland de vilda djur som fordom hvimlade i lenna trakt, att det numera är osäkert, isynrerhet vintertiden, att lita på dem för att anskaffa föda, och äfven den glesa befolkningen ring forterna är hvarje år utsatt för brist. April 1863 begåfvo sig våra resande — nu educerade till två, då utom lord Milton och Iir Cheadle de öfriga engelsmännen förut itervändt hem — ånyo ut på sin långa färd. vänge liknade det land de passerade full-. tomligt de prairier de förut genomfärdats, den då de kommo närmare Klippbergen änIrades landskapets karakter. Skogarne blefvo