Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 1

——2—ä — — mot en social sed, som kan medgifva ett litet elakt förtal, om det endast hviskas sakta och under en af konvenansen fordrad form, men ropar sitt: korsfäst! mot ett öppet tal, som högt och oförstäldt förer sanningens språk utan afseende på om det här och der möjli gen kan såra. Detta vittnar om, att menniskan ännu har en bit af lögnens äpple i halsen, alldenstund han kan såras af sanningen. Detta är dock ett arf från de första tider, som ännu vidlåder många och ofta skönjes i tronernas granskap. Christian IX afsatte Birkedal från hans innehasfda prestembete, derför alt han vågade i en lagstiftande församling säga, hvad han skulle tillrådt konungen att göra, om han varit i ministeriet. Men Birkedal rädes ej derför att ännu säga sanningen, säga den varmt, som hans känsla bjuder, och kraftigt, som hans ej vanliga förmåga öfver språket tillstädjer. Så har han i Fadrelandetför i går afton skrifvit en märklig artikel under rubrik: Et alvorligt Spörgsmaal, å hvilken jag, för ögonblicket i saknad af andra ämnen (jag vill ej åter kasta mig i kannstöperiets dimmiga svalg), vill fästa eder och edra läsares uppmärksamhet. Det är allvarsord, väl värda att lägga på minnet, en rättvis räfst med dem, som för den yttre förmånen uppoffra hjertat och tron, i trosbekännelsen se endast en yttre form, mol hvilken det inres tro kan stå i strid, kort sagdt: medgifva skenhelighetens berättigande. Birkedal tager till utgångspunkt ryktet om, att prinsessan Dagmar skall förmäla sig med storfurstentronföljaren af Ryssland, och att derför hennes konfirmation i vår kyrkas tro icke egt rum, emedan den ryska kejsarefamiljen fordrar, att den brud, en af dess söner hemförer, skall tillhöra den grekiskt-katolska tron och således, innan förmälningen eger rum, afsäga sig sina fäders tro och öfvergå till den kejserliga familjens bekännelse — åtminstone till det yttre , Denna — säger Birkedal — för båda parterna lika förödmjukande fordran får, då den, såsom det säges, göres på en dotter af det danska konungahuset, icke lemnas opåtalt. För det danska folkets, för konungens och för den unga prinsessans skull må ett vittnesbörd deremot afläggas från sanningens, folkmedvetandets och kristlighetens sida. Han fortfar: Det är tillräckligt bekant, att Ryssland på grund al nämnda fordran ofta haft svårt för att finna jemnhördiga gemåler för herrskaresamiljens soner. De aldra lesta krönta slågter, och isynnerhet de större europeika fursteslägterna, stormakternas konungastammar, ha ued ovilja och stolthet tillbakavisat de furstliga friare, wilka kräfde ett sådant offer af sina döttrar, ett offer om man fann stridande ej allenast mot menniskohjerats omistliga rätt, utan äfven mot resp. folks och ronas värdighet och ära. De unga ryska prinsarne a derför i allmänhet måst vända sig med sitt frieri till e små tyska skillingsfurstarnes hof, hvilka icke varit i nogräknade i afseende på hjertat och värdigheten entemot den förmenta äran att bli besvågrade med jelfherrskaren öfver alla ryssar. Jag spörjer ed innerligt bekymmer: Skall nu den danska konungaägten med det danska folket ställa sig i jemnbredd ed dessa små tyska regerande hus äfven i detta hänende? Det följer af sig sjelf, att om prinsessan Dagmar ekligen i sitt hjerta skulle vara öfvertygad om den rekiskt-katolska kyrkotrons sanning och föreäde framför den bekännelse, som hennes slägt annars än födseln tillhör, då — huru gåtfull och obeiplig denna öfvertygelse än måste förefalla oss andra, m i den grekiska s. k. kyrkan endast kunna se en andning af kristendomssörvridning och förfärande förning — då finnes, eftersom hon kommit till förnufs ålder, intet annat att göra, än att låta hinne öfrgå från sanning till villsarelse, från ljus till mörker, verlemnande åt framtiden och hennes bjerta, om hon ce genom närmare bekantskap i lifvet med nämnda yrka skulle få ögonen öppna för den sorgliga vinst n gjort, hvarigenom hon kanske kunde komma klae, innerligare, trofastare i anden, än förut, tillbaka l sanningen och oss. Ilvarje ärlig öfvertygelse, ven om den är vilsefarande, bär i sig, om den har sin