Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 1

Johan Henrik Thomander. I de skånska tidningarne meddelas m in extenso prof. Lysanders snillrika minnesta vid Nordiska festen i Lund. Ur detta ta meddela vi hvad som yttrades om framl. bi skop Thomander: Bland dem, hvilka Sverige har att tälja, minna: vi i främsta rummet vårt universitets prokarceller. Johan Henrik Thomander. Han var också en ul denna föreningens stiftare och har intill det sista vårdat sig så mycket om oss och om vårt samfund, att han väl förtjenar, och tvifvelsntan äfven får hos oss ett särskildt eftermäle. Skildringen af hans lif, lynne och verksamhet måste bli en stor och rik tafla. Här, hvarest det på sin höjd tillåtes oss att uppfånga några glimtar af de stora andars väsende, hvilka i minnet draga oss förbi, vilja vi blott påminna derom, at Thomander var en fattig yngling, som, utan far och fränder och utan huld och skydd, blott på Guds för syn och i egen kraft bragte sig upp till det som han blef. an hade tycke med den der, af Runeberg beJungne frivillige autochthonen, hvilken när han behöfdes i striden, liksom sprang fram ur marken, och som, från att vara namnlös, med ens blef Ånumero femton, Stolt. Det brusande ungdomsmodet lemnade honom också aldrig. Äfven i åldrens dagar liknade detta mod aldrig veteranens: det förblef alltjemt volontairens; och icke utan allt fog kunde det sägas om honom, att pojken hängde honom i ärmen. Det var derjemte i hans natur en sådan ursprunglighet, som man icke ärfver från fader eller moder, utan som är bördig från folkets egen ande. Thomanders hela skaplynne hade en så att säga, egendomlig smak och doft från sjelfva den jord, som födt honom. Denna egendomlighet kan dock icke bestämmas som särskildt Svensk, utan hon var Skandinavisk. Thomander var