Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 1

något annat från det hållet, än Danmarks ännu djupare nedtryckande, under ständiga lockelser och ho. telser om afgöranden, hvilka, om de vidtagas, skol: tillintetgöra sista återstoden af värt fäderneslands sjelfständighet och sjelfbestämningsrätt; der Östern få: lof att råda, der betecknas dess väg med förlamning till höger och venster, ej med uppresning. Detta från den politiska sidan sedt. Men att afsäga sin fädernekyrkas tro och välja en annan, för att ernå en sådan förbindelse, det skall enl. min åsigt vara att foga in en ny länk i kedjan till Danmarks olycka. Det är ett gammalt ordspråk som säger: Det, hvarmed man syndar, dermed straffas och tuktas man. Vi ha förut syndat med Ryssland, och vi blefvo mycket riktig tuktade med Ryssland (1814). Må det icke åter ske!... Vårt arma land och folk har bördor nog att bära, — låt oss icke få den bördan till och utsätta oss för en ny hemsökelse, derför att vi togo en af de högsta angelägenheterna för lätt. Nej, låtom oss, fastän ett litet, lemlästadt folk, likväl åtminstone tänka sto rt, och såsom andra folk tillbakavisa ett så förödmjukande anbud från en högmodig herrskareslägt, äfven om de ifrågavarande höga personerna skulle för sin del bli eniga. Det blir då deras cch icke vår sak. Det är icke länge sedan en prins af Danmark blef konung i Grek land, och köpte sin krona bland annat med att afgitva löfte om och ingå den förpligtelse, att hans tillkommande barn skulle uppfostras i den grekiskt katolska tron och läran. Skall Danmark som blifvit mer än tillräckligt förödmjnkadt, nu äfven förödmjukas på det sätt att man kan härfrån sörskrifva prinsar och prinsessor, hvilka i sin oerfarenhat och tanklöshet låta sig loccas att förneka, hvad de tro, och bekänna, hvad de cke tro? Ack, må dock folket befrias från att bära ifven denna börda! Det tyckes som att smaken för dueller smittar. Knappast hade hr E. Bretton skickat edaktör Ploug sin bekanta utmaning, förrän en innan dylik utmaning till holmgång eger rum. Man berätvar nemligen, att konseljpresidenten kall hafva utmanats af en kapten, dock känteer man ännu ingenting närmare. Medlemmarne af det italienska operasällkap, som f. n. gästar oss, äro till börden öga italienska. Två äro från New-York, en rån Polen, 1 från Ryssland, 1 från Frankike, 4 trån Italien — 1 frän Adelgade och från Vesterbro här i Köpenhamn. Af de venne senare heter den ena signora Kruse, lias Cruselli, den andre signor Albrecht, alias lberti. Fremtidens karneval finner ni omständgt skildrad i tidningarne, hvarför jag lemar detta 6oenement utan vidare omordande. —