Göteborgsposten – 15 mars 1866, sida 1

majestäters höga personligheter i betraktande, finnes det andra, hvilkas minsta fel det är att ha förberedt de händelser som ha åtskilt er och att derefter ha ingifvit ert ädla hjerta bittra känslor mot drottningen. — Om hvem talar ni, Gaston? frågade hans bror i häftig ton. — om ers majestät ej förstår mig, har jag ingenting mer att tillägga, svarade Monsieur. Den persons inflytande om hvilken jag talar har utan tvifvel någon förtjenst som i mina ögon är oanmärkt eller som förstoras i era egna. — Han har åtminstone den förtjensten att tjena mig troget och ej söka åstadkomma oreda i konungariket genom att uppväcka tvedrägt inom dess egna gränser; detta vore en sak som jag aldrig skulle förlåta. — Ers majestät måste medgifva att det är en ringa förtjenst att utsläcka en låga som man sjelf har upptändt. i — Det är nog! afbröt konungen häftigt. Jag har gifvit er del af mina ifrigaste önskningar; jag hoppas det skall vara er angeläget att uppfylla dem. Om året skulle förflyta utan att ni fästat afseende vid den önskan jag uttalat för er, skall jag sjelf söka draga försorg om att denna önskan uppfylles. Konungen kastade vid uttalandet af dessa ord en sista blick på sin bror och aflägsnade sig. Gaston var liksom bedöfvad. Då han kommit tillbaka i sina rum meddelade han Renaud sitt samtal med konungen.