Göteborgsposten – 13 mars 1866, sida 1

— Jag vill ej bestrida det. — Följ mig nu till Monsieur som väntar er, hans vittnesbörd skall kanhända öfvertyga er. — Ej mer in ert eget, derom får jag underrätta er — Hvilket bevis fordrar ni då? — Framtiden ensam skall kunna gifva mig beviset. Vicomten smålog, fattade Renauds arm och förde honom till Gaston, som mottog honom med långt större hjertlighet än han vanligtvis brukade. Oaktadt sin egoistiska karakter, erinrade han sig den tjenst den unge officern gjort honom. Dessutom uppskattade han äfven till sitt fulla värde baronens mod och var angelägen att vid sin person fästa en person som var värderad af både konungen och kardinalen. Då Gaston meddelade Renaud detsamma som de Puylaurens nyss förut gjort honom underrättad om, då han uttalade sitt hopp att snart få inträda i konseljen, blef han förvånad öfver den köld med hvilken den unge officern åhörde honom. — Det ser ut som ni skulle tro att denna plan ej kunde realiseras? sade han slutligen. — Den skulle nog kunna. realiseras, men jag kan omöjligen tro att kardinalen frivilligt skulle draga sig tillbaka, svarade Renaud. — Hvad har ni för anledning att ej tro det? — Enligt min åsigt, sade Renaud i blygsam ton, sätter Richelicu i detta ögonblick allt på ett enda kort. Kanhända skall Ludvig XIII medgifva att hans premiermini