Göteborgsposten – 13 mars 1866, sida 1

Statsrådet friherre Gripenstedts första tal vid debatten å Riddarhuset angående franska handelsfördraget. Aftonbladet har nu börjat meddelandet af ofvanstående anförande, af hvilket den stora allmänheten länge med otålighet väntat att få del, ehuru tillfredsställandet af denna önskan fördröjts genom friherre Gripenstedts inträffade svåra sjukdom, alldenstund han antagligen sjelf velat öfverse talet före dess offentliggörande. Ur detsamma meddela vi nedanstående, som vittnar om en sällspord vältalighet och en varm frihetskänsla: Enligt min tanka betraktar man i allmänhet frågan om handeln alltför ensidigt. Man tänker härvid nästan alltid, nära nog uteslutande, på afsältningen — på att sälja förmånligt. Man glömmer, eller man förbiser, att all handel likväl egentligen icke är något annat än utbyte (formedladt genom penningen). och att dervid alltid ingår två operationer — att sälja och att köpa. Hvarje säljare måste finna en köpare, för att handeln skall ega rum; hvad den ene säljer köpes af den andre. Men hvilket är nu hufvudbegreppet af dessa två? — Hvarföre arbetar man? — Ävarföre producerar man? — Hvarfore säljer man? — Jo! för att kunna köpa; för att kunna tillfredsställa ett behof. Det yttersta målet för arbetet och produktionen är alltså. att kunna konsumera, att kunna tillfredsställa sina önskningar och behof, och detta kan, såsom hvar och en vet, ske antingen direkt, derigenom att man sjelf producerar hvad man behöfver, eller indirekt, derigenom att man producerar ett annat föremäl, och i utbyte mot detta bereder sig tillgång till hvad man sjelf ej velat eller kunnat åstadkomma. Men man tror kanske, att denna senare utväg endast utgör en underordnad del af frågan om behofvens fyllande. Det är likväl just motsatsen, som utgör det verkliga förhållandet. Om man nemligen besinnar den oändliga mångfalden af alla de behof. som sammanhänga med vårt närvarande kulturtillstånd; den arbetsfördelning, som utgör enda vilkoret för deras uppfyllande; de oräkneliga utbyten af tjenster och värden, såväl andliga som materiella, hvilka häraf äro en följd och en nödvändighet: då måste man nästan häpna öfver storheten af denna företeelse, så alldaglig den än är. Man skall då också lätteligen inse, att man här vidrör sjelfva roten af hela den nyare civilisationen, och att man verkligen befinner sig inne på en af de stora frågor, som bestämma skillnaden mellan menniskan isolerad och menniskan i beröring med sina likar på jorden. Ja, mina herrar! Det fordras blott en hastig blick på allt hvad vi behöfva, allt hvad vi hvarje dag, hvarje stund begagna, på alla de ansträngningar, alla de omflyttningar, som härtill varit nödvändiga, för att öfvertyga oss om, att millioner menniskor varit verksamma och arbetat för att bereda oss dessa förmåner; och tanken nästan svind