Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 2

ning at UMmlI GSIPATIn 1 Gdenmes nya UUAA I Libertä, att då Polen ej omnämnes i adressen, bör icke heller den dansk-tyska frågan deri beröras, genmäler den officiösa organen Pays: Denna jemförelse håller ej streck. Huru wärga förebråelser Ryssland än förtjenar för den grymhet, hvarmed det går till väga emot Polen, är det likväl I visst, att polackarne äro kejsar Alexanders undersäter och att franska kejsardömet befinner sig inför ett tills:änd, som redan länge bestått. Det har kunnat intervenera i mensklighetens intresse; men skulle det återupprätta Polen, måste det börja ett krig, lör att kullkasta fördragen och den gamla europeiska jemvigten. Dertill kommer, att Ryssland ej är Frankrikes granne, utan skiljes från detsamma genom Tyskland. Om Frankrike skulle under nuvarande omständigheter uppträda för Polen, måste det vara redo att gripa till vapen; vill det icke föra krig, kräfver dess värdighet, att det tiger stilla. Framstiäller sig den slesvig holsteinska frågan på samma sätt? Nej, och tusen gånger nej! Det är här fråga om, huruvida Preussen, som gränsar alldeles upp till Frankrike, skall öka sitt område med tvenne så vigtiga provinser som Elbhertigdömena, och detta dels genom våld, dels med list, i trots af befolkningens rätt och förbundsdagens vilja. Här förefinnes en fara, som åtminstone bör väcka Frankrikes uppmärksamhet, och det är berättigat och skyldigt, att säga sin mening om en dylik eventualitet, hvilken skulle göra en betydande förändring i den europeiska jemnvigten. Det var derför fullkomligt i sin ordning, att den lagstiftande kåren förbigick polska frågan, men uttalade sig angående den slesvigholsteinska. Journal des Debats glädjer sig ötver, att lagstiftande kåren icke genom tystnad ådragit sig skenet af att gilla Österrikes och Preussens röfvartåg mot Danmark. Det är i allmänhet en mycket ytlig betraktelse, säger nämnda blad, att beräkna staternas vigt efter deras omfång i qvadratmil. Richelieu, hvars stora namn äheropades under debatten af Jules Favre, satte en gång fyra armåkårer i rörelse för ett obetydligt territoriums skull, och om man än icke kan tillråda den kejserl. regeringen, att följa den krigiske kardinalens exempel, bör det likväl framhållas, att man hittills med alltför öfverlägsen ringaktning eller åtminstone likgiltighet åsett hertigdömenas lösryckande från Danmark. Denna stat är visserligen liten och svag, men till bevarandet af den danska monarkien knyta sig likväl tvenne stora intressen, af hvilka det vigtigaste naturligtvis är det, att rätten blifvit våldsamt och fräckt åsidosatt af de tvenne makter, som inföllo i Danmark; dertill kommer afseenået på den europeiska jemnvigten, emedan det inbördes förhållandet mellan stormakterna skall bli i märklig mån rubbadt, om det tillåtes, att Preussen och Tyskland, hvilka endast alltför ofta äro fientligt stämda emot oss, skapa en ny sjömakt i Östersjöns och Nordsjöns förenade haf. Danmark får oaktadt sin ringa utsträckning endast säsom Sundets och Bälternas vaktare en vigt, för hvilken det skulle vara opolitiskt att tillsluta ögonen. Men skulle det icke kunna anföras ännu ett tredje skäl för Frankrike och en fransk kammare att intressera sig för Danmark? Vi äro knutna vid denna lilla stat genom nio alliansfördrag, för att icke tala om handelsoch garantifördragen, och här är det fråga om en vänskap, som alltifrån Carl VII:s dagar och till alliansfördraget af den 10 Juli 1813 ständigt förnyats och beseglats. Danmark sökte trygghet, genom att stödja sig vid oss; men det betalade oss denna tjenst genom att förskingra våra fienders krafter, och det var så trofast i sin allians, att det stod vid vår sida under de stora olyckorna i det första kejsardömets sista dagar. Sjelfva den för tyskarne annars partiska -Le Temps anser det naturligt, att Nordslesvig återlemnas till Danmark, då den slesvigska frågan afgöres. Det förtjenar anmärkas, att Bismarcks organ Nordd. allg. Zeit. ännu icke haft ett ord att säga om debatten rörande denna fråga inom transka lagstiltande kåren. Som bekant, tillfogade dansk-tyska frågan inom denna kår franska regeringen det första der faktiskt lidna nederlag, i det det under regeringens auspicier uppsatta förslaget till svarsadress å kejsarens trontal tillbakavisades till vederbörande komite, för att erhålla en paragraf som antydde, att kåren ej med likgiltighet töljde frågans utveckling. Detta nederlag ansågs för något oerhördt. Det är blott det första steget, som kostar på, och nu har regeringen tillfogats ett andra dylikt nederlag, i det kåren med 141 röster mot 93 uttalat sig till förmån för amendementet ötver kolonierna, hvilket bekämpade den helt och hållet af regeringen inspirerade adresskomitn. Dagen förut, vid diskussionen öfver Algeriet, var regeringens seger mycket tvifvelaktig; men ärendet blef hastigt affärdadt, hvarigenom man undvek, att regeringen dukade under i en fråga, i hvilken tvenne regeringskommissarier, deribland Rouher, tagit till ordet, och der det gällde, att kejsaren sjelf icke skulle bli desavouerad af kammaren. Oppositionen gör framsteg ej allenast inom kammaren, utan äfven i landet. Debatten ang. Algeriet företedde i öfrigt särdeles anmärkningsvärda sidor. General Allard, som skulle försvara det system kejsaren utvecklat i sin broschyr öfver ämnet, nöd