Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 2

har hertigen af Åosta, rins Amadeus, öfvertagit presidiet i Parma, för att gifva fart åt rörelsen äfven på Sicilien. Medan ett folk sålunda värdigt och upplyftande använder sina besparingar till det stora nationalverkets besrämjande, uppfinner den ruinerade österrikiska kronans kejsarinna ett nytt hofmode, osmakligt i och för sig och vämjeligt genom sitt slöseri. Kejsarinnan har nemligen uppfunnit, att fästa diamanter som daggdroppar på naturliga blommor. I Pesth bar hon nyligen på någon bal i handen en bukett af hvita kamelior och i midten af hvarje blomma satt en stor diamant. Spetsigt anmärker någon, att modets oberäkneliga nycker helt säkert skola en gång bringa det derhän, att damerna förhöja sin skönhet genom att fästa en diamant på kinden såsom en sallande tår. Kanske kejsarinnan uppfunnit sitt nya mode, för att derigenom blända och tjusa ungerskorna. Antagligt är, att hon deri lyckats lika litet som hennes höge make gentemot ungrarne. Han har visserligen icke prunkat med diamanter i kamelior, men med ett buttert reseript, till svar på landtdagens adresser, under solskensleenden. Om detta rescript, hvilket, som bekant, vägrar upptyllandet af flera af ungrarnes käraste önskningar, berättas, att dess uppläsande inom landtdagens underhus der gjort ett synnerligt obehagligt intryck. Vid några ställen började yttersta venstern att knota, några medlemmar vände föredraganden ryggen, andra skrattade och andra återigen sntto bleka. Dock yttrade sig huset ej deröfver; men Deak har sedan af alla krafter sökt fästa uppmärksamheten på rescriptets goda sidor och genomdrifvit nedsättandet af en komite tör behandling af de gemensamma angelägenheterna, hvarvid man äfven skall nödgas upptaga de punkter, som nu i rescriptet stött ungrarne. Någon fullständig brytning mellan dessa och regeringen har således ännu icke inträdt, men förhoppningarne om utjemning äro dock ringa. Det är, såsom vi förut flera gånger antydt, otvifvelaktigt, ett dylikt hopp, som smeker preussiska regeringen och kanske skall drifva det fram till nytt offensivt uppträdande mot Österrike. Man kan sluta härtill af Bismarcks nu offentliggjorda svar på den till konung Wilhelm I:ste ställda adress, hvari beI gärdes, att Preussen skulle annexera hertigdömena. I detta svar förklarar Bismarck, att Åkonung Wilhelm är enig med adressens undertecknare deri, att det närvarande provisoriska tillståndet i hertigdömena är förenadt med stora olämpor. Eegeringen, heter det derefter, söker att betrygga det genom föredragen skapade rättstillståndet och hoppas, att detta mål skall genom de båda monarkernas (Frans Josefs och Wilhelms) vishet lyckligt ernås. Ilon anser hertigdömenas förening med Preussen för den lyckligaste lösningen. Adressen uppmuntrar regeringen till nya sträfvanden för erhållande af Österrikes bifall till denna lösning. Preussen skall, säges det till sist, under alla omständigheter sasthålla vid de vilkor (Februarivilkoren), som det uppställt och söka tillfredsställa hertigdömena, genom att åter bringa dem under en styrelse och förvaltning. Men Österrike tyckes ej ha förlorat modet. Det håller sig styft mot Preussen. I Wien höra militärkonferenser till ordningen. för dagen och sjelfva den franska Moniteur säger, att förhållandet mellan de båda tyska stormakterna är ganska spändt. Detta yttrande af den officiele antyder tillvaron af någon plan å Frankrikes sida, att framställa situationen så hotande som möjligt, så kritisk, att frågan om hertigdömena bör dragas under beprötvande af en konferens mellan makterna, till förekommande af ett allmänt europeiskt krig, och då konferensen om Donaufurstendömena i dagarne sammanträder uti Paris, skulle tillfället vara lägligt, att ärven upptaga irågan om hertigdömena på dagordningen. Denna plan säges understödjas at Österrike och de tyska Mellanstaterna, med hvilka Österrike på sista tiden fört lisliga underhandlingar. Hvad Donausarstendömena angår, säges kejsar Napoleon — åtminstone vill den preussiska Kreuzzeitung veta detta — vilja uppställa såsom sin kandidat till den lediga tronen: surst Wladislaus Czartoryski. Denne är en son till aflidne furst Adam och svärson till drottning Christina af Spanien. Hans far hade en gång i följd af sin furstliga harkomst, sin rikedom och sina personliga egenskaper varit bestämd af sina landsmän och några at makterna till Polens konung. Kreuzzeitung anmärker, att detta val skulle vara lika med ett krig mot Ryssland, och man vill kanske just framlocka Ryssland till offensiven. I afseende på Slesvig och Holstein åter är det otvifvelaktigt, att såväl regeringen, som pressen och den allmänna meningen i Frankrike äro enstämmigt emot deras annexering med Preussen, isynnerhet om detta måste ske på den danska befolkningens bekostnad i Slesvig. En blick i de franska tidningarne hvilka .AA4 1 ara