Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 2

Hran Utlandet I dessa dagar, då entusiasmen för stora ung och initiativet till stora verk ofta, alltför ofta, icke kunna lockas fram, utan tyvärr mestadels dö bort i tödseln under en blaserad gäspning eller en kall liknöjdhet, då partikularismen bortträngt ifvern för det allmänna och beqvämlighetslustan nästan qväft viljan och förmågan af uppoffringar för något annat, än det lilla jagets mättande, — i dessa dagar, sade vi, är det desto mera upplyttande och glädjande att se ett skådespel al annan art, ett drama med ädla tankar och stora handlingar, hvilka måste drifva pjesen till ett godt och i motsvarig mån upphöjdt slut. Det är ej så många år sedan italienarne betraktades som ett törfallet folk, föraktliga ättlingar at de forna stora romarena. Med begreppet italienare förenades det af tiggare och lazzaroner, och Italien var endast bekant för sin nerrliga himmel, sina bravos, tiggare, sedesöshet och sin okunnighet. En alltid blå himmel, ett yppigt landskap och en lättjefull munk eller trasor i skriande färger — det var pittoreskt, och denna kombination trädde fram på duken, i reseteckningar, i skizzer och poemer. Men Italien bestod en stor kamp. Det var dess nya döpelse — en döpelse i blod, det är sannt, men som gaf italienarne trihet. Det är ett underbart ord, detta. Men ändock underbarare är dess kraft, då det blitvit till on verklig nationalegendom och bemäktigat ig ett folks alla föreställmngar, dess hjerta, dess hela medvetande. Och detta se vi nu beundraonde i Italien. En allmän hänförelse har eripit hela betolkningen. Denna, som varit och ännu är beredd att göra ett kejserligt ord om ultalien fritt, till Adria till en lefvande sanning, som är färdig att derför offra sitt blod, lifvas nu af en annan offerentusiasm: rik och fattig, hög och låg, ung och gammal skynda att på dess altare nedlägga sina skärtvar, för att betala den skuld, hvari nationen råkat genom det stora belrielseverket. I spetsen ick ett förbrödringssällskap, hela nationen har anslutit sig, alla italienare förbrödras i detta ädla och prisvärda verk, i ordets vackraste bemärkelse en consorzio nåzionale. Prinsarne af blodet offra betydande delar af sina apanages; studenterna sina stipendier, embetsmännen af sina löner... en hvar efter råd och lägenhet, kommuner såväl som enskilda. Sjelfva Neapel, ännu för få år sedan så djupt sjunket och depraveradt, ett förpestadt hål, genomträngdt af bourbonska miasman, ett moraliskt Pausilippo, sjelfva Neapel är gripet af den höga idcen, i hvars värme dess befolkning höjer sig: lazzaronen blir medborgare. Så fort Florens-tidningen Gazzetta del Popolo, som först väckte förslaget, kom till Nea