Göteborgsposten – 12 mars 1866, sida 2

gisva den lysande drömmen om, att inverka genom vårt ädelmod på hela den arabiska befolkningens inbillningskraft savål i Norra Afrika som Asien. Denna dröm skulle leda till exaltering, af den arabiska tanken, hvilkon alltid skall vara hat mot de kristna. Denna trohet mot Koran är hårdnackad och det första, strängaste lagbudet i densamma är afskyn för de kristna. Jag vill ej arabernas utrotande, men är af den åsigt, att civilisationens framsteg inom Afrika skall på dem utöfva ett gynnsamt inflytande. Kejsarens bref hade på araberna gjort ett dåligt intryck. Hvarje eftergift emot dem anse de för en yttring af svaghet. Om man deremot bemödar sig så mycket som möjligt om, att införa reformer, för att rycka landet ur barbariet, så träder man tillbaka från chimerernas och illusionernas bana, och af de tre millionerna infödingar i Algeriet skulle genast 2 millioner berber och kabyler vara redo att ansluta sig till Frankrike. Man bör ej hoppas på att försona araberna. De skulle aldrig bli fransmän, utan städse vara Frankrikes fiender. Om de nu icke befinna sig i uppror, kommer detta helt enkelt deraf, att de hysa fruktan; men de skall alltid åter börja, sägande: Hvad ha vi att frukta? Besegras vi, är öknen vår tillflykt, och om vi triumfera, skall hafvet uppsluka fransmännen. Statsministern Rouher fick derefter ordet och törsvarade kejsarens broschyr. Kejsarens ide, sade han, 2är koloniens förbättring genom stora allmänna arbeten och betryggandet at en eröfring, hvilken några rådt till att uppgifva, förgätande våra vapens ära och Frankrikes stora intressen i Medelhafvet. Kejsaren vill fördragsamhet och förbrödning. Det säkraste medlet härtill består i det kejserliga programmets förverkligande. Denna politik skall uppnå sitt mål; kejsaren, som hoppas det, har endast haft det goda för ögonen, och man kan påstå, att han haft rätt att uppställa ett sådant program. Jules Favre sade sig af statsministerns ord ej kunna finna, huruvida han ville bemantla kejsarens ide, hans dröm, att utsträcka sitt herravälde öfver hela norra Afrika, eller om han ville antyda, att kejsaren uppgisvit denna plan, emedan han funnit den för äfventyrlig. De 12, O00 man araber, som skola inträda i armåen, äro ej att glädjas öfver. Statsministern har sagt, att Frankrike derigenom sparar 12,000 man soldater. Men denna plan företer en fara, ty de vapen, som man lemnar araberna, skulle en dag kunna riktas mot Frankrike. Detta måste kännas så mycket mera oangenämt, som man förvägrar en del af pariserborgarne äran, att bära vapen i nationalgardet, under det man fördelar dem bland den arabiska befolkningen. Amendementet blef, som sagdt, förkastadt; men märklig är diskussionen och vacklingen bos många af regeringens satelliter inom kammaren.