Göteborgsposten – 10 mars 1866, sida 1

T —— son, och jag är hans ödmjuka tjenare. Jag har blott en sträfvan och det är att snart kunna bevisa honom att jag är hans vän långt mera än han tror. — Jag är lycklig, svarade de Chalais, att höra sådana ord ur ers eminens mun. — Farväl, mina herrar, sade kardinalen slutligen i det han med handen gjorde en afskedsåtbörd, och må Gud skänka er glädje och lycka. Hela den här saken betyder ingenting. Med ett skenbart likgiltigt utseende såg kardinalen dem aflägsna sig. Men kuappt hade de kommit utom dörren förrän han häftigt steg upp ur stolen, steg ned för trapporna, kastade sig upp i en vagn och ropade i häftig ton till kusken: — Kör i fyrsprång till Fontainebleau! Grefve de Chalais, som efter sitt samtal med kardinalen fått ca mera lugn sinnesstämning, gick trogen sitt till Richelien gifna löfte, att omtala allt för konungen, som medan han lyssnade på honom tycktes i vissa ögonblick hysa någou tvekan. Han hade ännu ej fullkomligt underkastat sig det ok Richelieu sökte pålägga honom och det var endast med otålighet han fördrog det. L Dock räckte hans tvekan ej länge. Hans slapphet var större än hans hat, och när kardinalen några ögonblick derester kom, gaf konungen sjelf befallning åt två kavalleriregementen att hålla sig dolda i Fontaincbleauskogen, nära slottet Fleury, på motsatt sida mot den hvarifrån de sammausvurna skulle aulända. Vid första larmsignal skulle iregementerna utveckla sig i liuie och kringränna slottet. (Forts.)