Göteborgsposten – 10 mars 1866, sida 1

Vår sprätt, fast drypande och våt Drogs lefvande ur vaken, Med många äj! och usch! och ack! Men ej ett enda ord till tack. Ty han i säkerhet befanns Och räddad utur floden Men ej på näsan längre fanns Den gyllene klenoden. Ack, den beskedligt gått i qvaf Uti kanalens mörka graf. Han klagar: Dyra ögonglas Hvarmed jag staden tjusat Och på hvart eviga kalas Hvar tärna smått berusat, Ivar ären J, glasögon hvar? ... Det frågtes blott, det gafs ej svar. Men snart ur ärlig fiskarbarm Ett svar dock bryter fram, Och rösten darrar utaf harm: Fy herre! Åh, fy skam! Är ni ej nöjd med räddningen Så kan ni kiypa ner igen! Och hör, det är ej raljeri, Vi många fiskar tagit Men aldrig en så ful som ni, Som nyss vi upp ha dragit En vinst er kallsup dock er gaf, Märk — vatten blir man klarsynt af! Sagdt. Skaran dermed tyst försvann Ast andra värf fullända Och sprätten! Nå, hvad gjorde han? Han flat sågs kosan vända — Det var ju lätt att förutse — Flux till hr Larssons atelier.