Göteborgsposten – 8 mars 1866, sida 1

— Utan tvifvel. Hvad vill ni mer? — Har ni ej någon misstanka rörande de anledningar som hindrat företagets framgång? — Jag vill ej påstå att jag ej hyser sådana misstankar; men de äro så obestämda ... — Betyder ingenting. Om jag önskar att ni delgifver mig dem, är det derföre att de kanhända skola öfverensstämma med mina egna. — Nåväl! svarade Renaud med tvekan, jag tror att en af de våra ..— Har förrådt oss, är det ej så? — Ja, sådan är min öfvertygelse, madame. — Och Monsicur, har ni sett honom? — Jag lemnade honom nyss. — Hvad har han sagt? — Nästan detsamma. Hertiginnan smålog bittert och var tyst under ett par minuter. — Herr de Francheterre, utbrast hon slutligen i det hon höjde på hufvudet, jag tror er ha fällt ett riktigt omdöme. Af oss alla är ni, som jag tror, den minst passionerade och den visaste ... — Oh! madame, inföll Renaud. — Tag ej detta som en komplimang, skyndade sig hertiginnan de Cheereuse att tillägga. Visdomen tillhör i allmänhet ej er ålder, och jag skulle tycka bättre om att hos er behöfva hålla tillbaka ungdomens eldiga dårskaher ... — Kanhända vore det i sjelfva vorket mera att värdera! afbröt Renaud med en suck.